njuter av livet, har jobb, bra vänner, inte jättemycket fritid men Seoul är alltid öppet för äventyr, blir igenkänd av min favorit person i super junior, hittat någon att dela musik intresse med, får god mat gratis, äntligen fått håret klippt, nej nu behöver jag inte klaga.
this sums it up pretty good.
I have a thing for riding the bus in Seoul. I'd rather choose bus before subway any day of the week, if it can take me where I want to go without having to transfer. it's also ridiculously calming, when you can rest your head against the window or neck rest, and listen to whatever music you want to listen to and just see everything pass by; people, buildings, city lights. it's like the world has stopped, while you're moving. I change albums to listen to now and then. at the moment, whenever I go to work, by bus, I listen to Coldplay's "Mylo Xyloto". every song helps making the world a slightly better place, and makes me feel like I'm in a movie.
it's sunday, which means I have tomorrow off, to do whatever, or nothing if I so choose. I haven't decided what to do with it quite yet. but I'm starting with spending time at one of Seoul's coziest cafes, with a cup of hot chocolate and jazz coming from the speakers. I can't complain.
no complaints here. still thinking of the apartment though.
bestämmer mig såklart att logga in och skriva blogginlägg mitt i natten, men det är väl då man är som mest kreativ? helt ensam på ett hostel golv är jag, en fantastiskt sång på repeat i mina öron, och en del bilder att ladda upp. det är ju fan kul att blogga. det hade jag glömt bort helt. men det är alltid från vem det är man bloggar för. sig själv. sin mamma. någon som man aldrig har träffat förut. någon med liknande intressen. sina framtida barn. ja, någon dag kommer jag nog tacka mig själv. en blogg som man har värnat om under så många år är nästan som de gamla fotoalbumen som man kanske hittar hos farmor någon gång. men nu är det en länk som man av någon anledning råkar komma över igen efter otaliga år.
ånej mitt huvud hänger inte riktigt med.
ikväll, när jag väntade på mina vänner på områdets bästa café, så tänkte jag på hur det skulle vara att ha en egen lägenhet här. ingen dyr, en såndär liten, med ett litet kök, en tillflyktsort. man kan säga att jag inte riktigt listat ut min livssituation här i seoul ännu. allt är bara spekulationer. men det går bra som det går ändå.
det här med jobbet ja. tack vare min vän
angelina, som genom sin vän (och min numera arbetskamrat) agnes fick veta att
The Bakers Table sökte ny personal, så skickade jag ett meddelande med CV till dem om att jag var intresserad av anställning. lo and behold så hörde de av sig direkt och ville ha ett samtal. kort och gott så åkte jag dit dagen efter och veckan därpå så klev jag in med skakiga knän och började mitt första skift. jag tror att det går att se på bilderna vilken slags stämning stället medför. jag jobbar som det ser ut nu 6 dagar i veckan, mellan 3 och 9. jag trodde inte det skulle gå så fort att lära sig alla rutiner som det har gått. det mesta bara klickar. förmodligen är det av tidigare erfarenheter (tack subway). jag får prata engelska och koreanska i omlott. OCH jag har lärt mig att skumma mjölk, till caffe latte, och än har jag inte fått några klagomål. jag ser det som en seger.
behöver jag ens nämna att maten är fantastisk med. och brödet. och bara alltihopa. jag tror ni ser vad jag menar. stället har inte ett rykte för inget. MEN, imorgon är min lediga dag, för vi har stängt. jag ska spendera den med att tvätta kläder, gå till immigration office och hoppas att jag kan skaffa ett alien card smärtfritt (man vet aldrig med korea), träffa någon för middag kanske, och eventuellt avsluta med att se b-skräck-mockymentaries i angelinas lilla lägenhet (och i samma hus som jag i framtiden kommer bo (kanske,vetinte,obestämt men vill, det är så fiiiiiint))
sådär, jag är lite trött för det här nu, så vi avrundar. hoppas det har varit en innehållsrik läsning. jag återkommer en annan natt med hur livet är. godnatt!
