ibland grubblar jag över var mitt berättande tog vägen.

 

när jag var yngre så fanns Arona. hon gjorde bokstavligt talat det jag ville göra, sögs in i Tolkiens värld och ändrade på sitt sätt händelseförloppet, även om det fortfarande var samma historia. sedan kom Gwen, som på sitt sätt blev ett utlopp för all min frustration kring kärlek och förälskelser. men för henne blev slutet gott, vilket också gjorde mig hoppfull. historierna gick över till kpop-artister, mynnade sedan ut i bloggande, tills det till slut bara rann ut i sanden.

 

fyra år har gått sedan jag sist skrev något här. f y r a. under dessa fyra åren har jag lämnat och besökt korea ett x antal gånger, men ändå släppt mitt ankare i Göteborg. jag har en kandidat i engelska under armen, och otaligt många notblad för stämsång. jag vet äntligen att det inte har varit något fel med mig bara för att jag inte känner sexuell attraktion, och börjar peu à peu utforska vad känslor för någon har för påverkan på min själ och kropp. så varför kan jag inte för mitt liv bara sätta mig ner och lätta mitt hjärta såsom jag brukade göra.

 

jag gömmer mig nog bakom bortförklaringen att jag alltid har möjligheten,

vilket gör risken större att det aldrig kommer bli av.

 

ändå så känns allting så familjärt med att öppna denna sida, skapa ett nytt inlägg, skriva samman en textrad från en sång jag har i skallen plus ; -, och bara bruka gemener i resten av texten. det är så jag alltid har gjort, sen första inlägget. jag bestämde mig då, som sjuttonåring, att det är såhär jag vill berätta. sjukt konsekvent (lite inkonsekvent första månaden). 

 

jag har alltid sett mig själv som en väldigt öppen person. jag döljer inte min identitet online, även om min mamma och resten av världen rekommenderar det. jag är oftast lite för godtrogen, även om jag är rätt "street smart". jag tror att jag släpper andra nära inpå. 

 

men nog har jag allt blivit mer privat med åren. en person som jag tycker väldigt mycket om kallade mig mystisk häromveckan, och jag kunde inte annat än att hålla med. jag framstår nog som mystisk för att jag inte vågar berätta, inte vågar använda den fantastin som jag tror mig ha besuttit. jag intalade mig att körsången funkade som substitut, och även om det har läkt andra sår så är det nog min rädsla för att skriva som bidragit till denna känsla av tomhet som i sin tur misstagits för mystik. 

 

så det kanske är dags att bara kasta sig ut, utan en tanke på vem som ser.

låt mig sova på saken.