när jag har tänkt efter lite så inser jag hur lite inte mycket allt jag kommer vara hemma resten av veckan. det känns som om att jag måste planera in varenda liten minut av dagarna som kommer. min storebror föreslog att vi skulle göra ett schema i excel för att det skulle bli enklare att ha koll, men så blev det inte. det är sån humor han har, excel-humor. älskar honom till döden. men, så, inte så mycket datorn resten av veckan. hoppas att jag inte dör.
I've got no motivation. where is my motivation? no time for the motivation.
ni vet när man verkligen känner att det saknas något? men hur mycket du än skulle vilja så går det inte att sätta fingret på vad. något har jag försökt göra åt det i alla fall. vet inte om det kallas att "ta hand om sig själv"? jag kan inte säga att jag kan med allt som en tjej skall. jag fick mitt första "smink-kit" när jag fyllde 18, och innan hade jag knappt varit intresserad. på varje konsert lät det "HALLÅ VEM KAN SMINKA MIG??" från mitt håll. jobbig_tjej_90. nu har jag mer pli på grejerna. MEN jag har fortfarande ingen s.k vetskap om hur man till exempel noppar ögonbrynen. jag har ärligt talat aldrig brytt mig överhuvudtaget om att man kan forma och tvista buskarna ovanför ögonen hur man vill. behöver man veta sånt? borde det vara naturligt som kvinna? en dag kanske jag kan göra mina kamrater stolta. men tills dess...
jag vet inte om det känns bra eller dåligt att erkänna att jag vaknade klockan ca 15.35 idag. men det är lika bra att bege sig ut på nya äventyr igen. klockan 20 i 7 skall jag träffa ett antal sandström:are på nordanå och där ska vi bevittna en intressant föreställning;
är det bara jag som tycker att det låter hur ballt som helst? och speciellt när man läser om vilka band de har gett sig på; bl.a coldplay och queen. det kan antingen bli en hit eller en flopp och jag hoppas på det förstnämnda. och ännu senare blir det ett härligt natt-pass på subway. ses i dimman.
klockan ett igårnatt kom vi (se jag, bella och sara) på att nio nästa morgon skulle vi ta en buss till umeå, vilket vi gjorde. klockan fyra for vi hem igen. mesta delen av tiden spenderade vi på bibliotekscafeét med emma, och i övrigt gjorde min pappa en stor ungspannkaka till tre hungriga brudar. en bra fördriven dag. ps, mötte sneakattack, och det var king.
när vi var i stockholm hade vi en hel dag över till att göra vad vi ville under. jag stämde möte med så många som möjligt, vilket resulterade i en bra dag. den första var sebastian, som hade klippt sina dreads lite kortare, och annars var det inte så stor skillnad på honom. bra bra.
sen träffade jag ellen också, min ellen, och även hennes föräldrar som jag inte har sett sen nian på högstadiet. det var så mysigt, trevligt, awesome, ja allt. hon gav mig även något jag efterfrågade när hon for till USA i några veckor. bild kommer snart med mina stockholmserövringar.
sist, och visserligen minst, men inte minst viktig, var julia, min egen stockholmare. ni kanske minns att jag träffade henne förra året när jag var och såg panic at the disco? det var i alla fall första gången på över ett år som jag träffade henne igen. och det var så otroligt givande. för ni vet när man egentligen bara har pratat med en person på msn, sms och dylikt, och endast en liten del av personen visar sig. att mötas öga mot öga avslöjar allt, och den här tjejen tycker jag mycket om. ser fram emot många års vänskap. blir sugen på att flytta till stockholm varje gång hon tjatar om det. hon sa också att hon skulle kolla in min blogg? are you doin' it??
denna design infann sig på min blogg i ca 1½ år. sen kändes det som om det var dags för en förändring. för jag menar, jag har ju förändrats nå så fruktansvärt den senaste tiden. så vi kör på något lite enklare, lite mörkare, lite mer stilrent. så, vad är pöbelns utlåtande? klart godkänd?
"you see, yesterday after we'd walked around for a while, I went into a recording-studio and I just started-, y'know, fuck, I wanna record our next fucking album here at stockholm, I knew. THIS PLACE IS FUCKING ALIVE! all you fucking beautiful fucking people! you make me feel so fucking short..."
det finns otroligt, grymt, fantastiskt, gudomligt, sjukt, himla mycket bra med detta klipp här ovanför. för att förklara hur det känns så är det lite, vad tusan, tillfredsställande. vette tusan. nu är det exakt en vecka vi kom ut från globen efter denna spelning. jag minns tillfället ovan exakt. jag skrattade hysteriskt över "you make me feel so fucking short..." för sant är det ju, den här mannen är såååå liten. åh, detta är som en flashback.
SE KLIPPET BARA HERREGUUUUD!
ps, vetni vad bland det bästa är?
jag kan hitta mig själv bland alla armar och händer.
planen var att beskriva här hur otroligt lite jag har gjort idag. men det tog stopp redan där. nu bjuder mami på té och äppelpaj, jag bangar inte direkt. ska vi säga så? hejdå.
troubled times, you know I can not lie. I'm off the wagon and I'm hitchin' a ride.
stämningen. fortfarande på topp. jag minns också mycket mindre, och varför vet jag inte. det som dock föll mig in var att ringa till björn! min bästa björn, som egentligen skulle ha varit där, varit min partner in crime och hjälpt mig komma upp på scenen. han fick höra en av green day's härligaste basgångar i alla fall. åh, förstår ni hur jävla bra den här låten är?
pay attention to the cracked streets and the broken homes. some call it slums, some call it nice. I wanna take you to a wasteland that I'd like to call my home. welcome to paradise.
plötsligt, från ingenstans, så har en biffig person trängt sig förbi mig och jag har tur om jag inte får armbågen i ansiktet under resten av konserten ungefär. "vilken stor kvinna" tänker jag först. sen inser jag att man bara blir lurad av det blonda hårsvallet. det är en stor himla biffig man istället! jobbigare människa har jag tyvärr inte varit med om (eller jo). okej, vi må dela en viss kärlek för green day, men du behöver inte stampa på mig för det.
you can't go forcing something when it's just not right. no time to search the world around, cause you know where I'll be found when I come around.
av någon anledning så lägger sig hysterin under vissa delar av konserten. det kanske är för att ibland känns det som om att man egentligen bara ser på en youtube-video, och ibland är man ute på jakten efter vatten. vakterna gjorde en riktigt bra jobb. min favorit var tomas, han var riktigt söt, men försvann sen någon annanstans under konserten. jag är inte ensam om att säga att vatten aldrig har smakat så gott som det gjorde då. when I come around är åter igen en sån låt som jag aldrig riktigt fastnade för. men skål för live som sagt.
my mind is set on overdrive. the clock is laughing in my face. crooked spine, my sense is dull. past the point of delirium. on my own, here we go.
en spex-låt. den är på något sätt så tung, och speciellt live. nu kostar de på sig pyroteknik igen, och GUUD VAD HAN SJUNGER BRA. han gör en liten tvist utifrån "bulging out my skull" och att så lite kan göra så mycket för en melodi. jag minns det inte riktigt exakt när, men han har dels delat ut tröjor, skjutit dem upp på läktaren, sprutat vatten på första raden, delat ut toapapper och spårat löst totalt. sen blir jag inte förvånad om det kom ett otroligt metal-solo vid denna tidpunkt också. han spelar introt till iron man, crazy train och eine kleine nachtmusik. under den sistnämnda så vädjar han till att vi ska fortsätta sjunga på stycket. det slutar i total kaos, och han rycker bara på axlarna och säger "I don't know.."
always move forward, going straight will get you nowhere. there is no progress, evolution killed it all. I've found my place in nowhere.
en av de kanske mer "punkiga" låtarna. enligt aftonbladet gick det på 78 varv, vilket resulterade i att denne store blonde man's armbåge befann sig i mitt ansikte liiite för ofta. låten är väl över lika fort som den började.
peel me off this velcro seat and get me moving, I sure as hell can't do it by myself. I'm feeling like a dog in heat, barred indoors from the summer streets.
det här är en av stunderna jag har väntat på, därför nu VET jag att publiken ska få bli lite mer involverad. billie joe frågar "who know the words to this song?" alla skriker, räcker upp handen, sofia pekar visst på mig? han drar upp en av killarna som har köat i två dygn. denne kille sjunger faktiskt väldigt bra. nästa person som får komma upp är en tjej. hon sjunger förjävligt. skål på den. den sista killen som blir uppdragen får även göra ett stagedive när låten är slut. men ja, jag är inte bitter. det hade varit awesome, men en chans på miljonen.
I am one of those melodromatic fools, neurotic to the bone, no doubt about it. sometimes I give myself the creeps, sometimes my mind plays tricks on me.
och plötsligt så höjdes ALLT! stämningen, humöret, temperaturen i rummet. den här jävla låten får en att älska livet lite mer, även om det handlar om att hålla på att bli galen. det är gamla green day. inte konstigt att den fick fem plus av aftonbladet.
she, she screams in silence, a sullen riot penetrating through her mind. waiting for a sign, to smash the silence with a brick of selfcontrol.
billie joe står längst ut på catwalken. jag är max två meter ifrån honom. jag hör den där basgången. i mitt huvud har jag bara ett ord; "JAAAAAA, JAAAAAAA, JAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!" jag minns samma känsla även nu när jag sitter vid datorn och lyssnar på spotify. vi snackar om låten som fick mig att gå igenom högstadiet och iallafall må ganska otroligt bra över att någon verkade förstå min frustration. åh, denna låt är så genialisk, och nu kunde jag bara känna den otroliga lyckan i mitt bröst, och tårarna slutade bara inte rinna. har ni känt så någon gång?
my daddy threw me in therapy, he thinks I'm not a real man. who put the drag in the dragqueen. don't knock it until you try it.
the spex-låt of doom. billie joe har tagit på sig en polis-hatt, mike dirnt har en kattsvans dinglande från sitt ass, kattöron på skallen, och ett par moderiktiga glasögon, tré cool är tré cool (se bild nedan), jason freeze är HARRY POTTER. spexet pågår i säkert 20 minuter, och det innehåller jubel, "eeeey-ooh"'s, en strippande billie joe, covers på shout, stand by me, break on through, satisfaction och I'll be there. det är awesome på alla plan, men nu börjar det nästan bli lite för mycket, det börjar bli påfrestande att stå. det är nästan skönt när numret är över.
radio-dängan, som man egentligen borde vara trött på. men ärlig talat så har jag bara blivit lättad när den spelas. som en frisk våg mellan alla andra dåliga låtar menar jag. i alla fall. textraderna som står ovan är det s.k sticket, det som sticker ut från versen och refrängen. det är det absolut bästa. men för att beskriva hur det såg ut från mitt perspektiv. just precis efter "...forgiveness from a stooone!" så skjuts ett regn av stjärnor över scenen(a.k.a tomteblosseffekten!), och allt är bara himmelskt. det enda jag tänker är "det är såhär det måste vara att möta Gud." det är bland det vackraste jag sett.
fight fire with a riot, the class war is hanging on a wire. because the martyr is a compulsive liar when he said; "it's just a bunch of niggers throwing gas into the hysteria."
vi vet att det snart är slut när denna låt kommer. jag vet inte, men det är på något sätt ett bevis för vilken galet bra låtskrivare billie joe verkligen är. det är konstigt att tänka sig en man, som inte ens gick ut skolan, använda ett sånt otroligt ordförråd när han skriver. jag förstår inte ens hälften. ja vette tusan alltså, denna låt är hysterisk. och även delad i två;
I can hear the sound of a beating heart, it bleeds beyond the system that it's falling apart. with money to burn on a minimum wage, cause I don't give a shit about the modern age.
det är vår käre bassist mike dirnt som får tid i rampljuset, och visst är det kung på alla olika nivåer. och nu vet vi att det snart är slut. jag börjar överväga att det inte värt att stå på min plats längre, så utmattad känner jag mig. det är fyra låtar kvar räknar jag. kanske. kanske inte. med ett dundrande "MASS HYSTERIA!" visar green day att "nu har jag gjort vårat, men med lite medel kanske ni kan få liite mer!" de går av scenen, och fansen (jag själv inräknat) bönar och ber om att de ska komma tillbaka. en skylt börjar blinka; "green...day...green....day"." och se där, efter ett tag stapplar de ut igen och billie joe ser ut över publiken med en sån pondus.
precis som know your enemy så är jag absolut inget fan av denna låt heller. MEN, åter igen, den där känslan av live-spelning höjer all sorts entusiasm från noll till hundra på en snärt, och plötsligt så var den så awesome. samtidigt är omständigheterna nästan på tok för påfrestande. jag måste be om vatten stup i kvarten för att inte torka ut och svimma, men jag håller ut så gott jag kan.
one light, one mind, flashing in the dark,
blinded by the silence of a thousand broken hearts.
en låt med munspel, kan det bli fel? och jag skiter i om ni ser innandömet av min mun, för detta är jag och mina kära kompanjoner, som nästan hade "genomlidit" en hel green day-konsert. men det blev för mycket. jag kände det. med det sista av min frustration så försökte jag trycka mig förbi den biffiga mannen och skrek att jag ville komma över stängslet när han såg på mig som om att jag var helst dum i huvudet. mitt försök kändes förgäves. men helt plötsligt kom det en vakt från ingenstans och drog mig över alla. just då kände man hur konfettit kom sprutandes över oss alla. nu var det verkligen banne mig slut snart.
att bli eskorterad från längst fram till sidan har jag aldrig varit med om förr. jag trodde det skulle ligga någon skam i det, men icke sa nicke. vakterna såg till så att det alltid var någon som höll i mig, och jag fick till och med någon slags sympatiklapp på axeln av en i publiken, ett klapp som sa "du kämpade på bra!" jag träffade på en vakt som varit med oss hela dagen, även den dagen jag såg panic at the disco, och han ledde mig till en kvinna med vatten. sedan ombads jag att ställa mig i ett område med lite mindre människor, men bra utsikt över scenen, och billie joe hade nu tagit sig ut ensam på catwalken med en akustisk gitarr.
with every breath that I am worth here on earth.
so if you dare to second guess you can rest assured
en sappy love-song, en sån som jag egentligen inte gillar. men detta var magiskt på alla sätt och vis och hörn. detta var akustiskt, nedtonat, äkta, och ack så vackert. det kändes som om att jag var ensam i rummet, och tårarna kunde inte sluta rinna. känslan är obeskrivlig. sen att det lyste från alla mobiltelefoner på sittläktarna gjorde inte stunden mindre vackert. det såg ut som stjärnor.
och så slutligen, det som verkligen betyder att nu är det finito, see ya next time. medan jag stod där så insåg jag att det här var som att bli kär på nytt igen. detta är en känsla som ord inte går att beskriva överhuvud taget, du förstår bara om du har varit med om det själv. det känns bra att kunna säga att green day har gjort the main soundtrack of my life. så, det är nästan självklart vad som ska avsluta detta lilla genomdrag:
so take the photographs and stillframes in your mind,
hand them on a shelf of good healt and good times.
karolina sandström hälsar att hon med nyfikenhet väntar på fortsättningen,
so here goes;
ljuset släcktes ner. vi alla visste att det var så nära, så nära nu. jag var dock otroligt osäker på om jag ens skulle klara av själva pressen att stå där, jag menar, "pressen" bokstavligt talat. det är 4000 personer som alla vill komma längst fram och nästan ingen visar någon speciell nåd precis. 5 glam/punkrockare kommer ut på scenen i alla fall. det är förbandet prima donna, som gör sitt bästa för att få igång publiken. det går inte alls bra. alla väntar på green day. deras show går egentligen inte igång förrän frontmannen tar av sig sin leopardjacka och visar sin otroligt välformade överkropp för allmänheten. ja gud ja.
frontmannen ja. de har spelat några låtar. han undrar: "DO YOU WANT GREEN DAY?" det är då jag känner det, den där oändliga lyckan över att det är så. otroligt. nära. nu. han säger det igen: "GREEN DAY!" samma våg med lycka slår mig. han frågar det igen. jag kan inte sluta le och grina som ett fån. deras sista låt spelas och de går av scenen. i högtalarna spelas bl.a billy idol medan det riggas om till kvällens absoluta höjdpunkt. alla står och är så otroligt förväntansfulla. jag hör "love will tear us apart" spelas i högtalarna med. sä jävla bra. sen kommer han. den mytomspunna. den rosa. den öldrickande. kaninen!
detta betyder bara en sak. vi är SÅ nära nu! han dricker öl, dansar runt, får oss att sjunga med i YMCA, och ragglar lite senare av scenen. ord går inte att beskriva hur taggade alla i lokalen är. det är då jag hör det, genom sorlet.
sing us a song of the century, that's louder than bombs and eternity. the era of static and contraband, leading us into the promised land. tell us a story that's by candlelights, waging the war and losing the fight.
they're playing the song of the century, of panic and promise and prosperity. tell me a story into that goodnight, sing us a song for me.
showen är igång. alla skriker. (alla texter kommer hädanefter stå för en ny låt som spelas (länk till låten följer också med) och eventuella kommentarer till detta.) jag hör de två ackorden, C# till G#, som spelas om och om igen. det är introt. tré cool kommer utspringandes på rampen, det är han på riktigt. mike springer tvärs över scenen med sin bas i högsta hugg. jason white har intagit sin position på vänstra sidan. och så kommer han ut. denna lilla man på ca 170 centimeter, som med en enkel liten handrörelse kan få 13.500 personer att följa sin minsta vink. nu är det igång på riktigt.
dream america, dream, I can't sleep from the lights early dawn. oh scream american, scream, believe what you're seen, from heroes and cons.
jag minns vissa saker jag tänkte på. som jag verkligen la märke till. 'from heroes and cons' är den sista meningen, i en 5 minuter lång låt, och tanken som slog mig efter det sista ordet var att denna man kan verkligen, verkligen sjunga rent som tuuuusan.
jag är ärlig när jag säger att vissa låtar gillar jag verkligen inte. know your enemy är en av dem. den är tråkig och upprepande, inte speciellt intressant. MEN live gör den sig så sjukt bra. helt plötsligt försvinner billie joe. var är han? en strålkastare riktas upp mot den vänstra läktaren. vad gör den lille mannen? jo han har tagit sig upp genom stolsraderna och står nu och spelar gitarr över någon gubbe. himla sjukt. när han kommer tillbaka till scenen så kräver han att en långhårig kille längst fram ska göra honom sällskap. detta blir kvällens första stagedive. ett av två.
oh bless me lord for I have sinned.
it's been a lifetime since I last confessed.
I threw my crutches in the river of a shadow of doubt,
billie joe säger precis som på skivan innan denna låt; "and we will see how godless a nation we have become." det är så mäktigt. jag ropar det med honom. otroligt. det är bara fjärde låten, och nu ska han ha upp "a child" på scenen, "a child that wants to be saved!" en spinkig kille på 14 år som heter dennis får äran att bli välsignad. han ser svimfärdig ut hela tiden.
zeig heil to the president gasman, bombs away is your punishment.
pulverize the effiel towers, who criticize your governmet.
bang bang goes the broken glass. kill all the fags who don't agree.
förstår ni hur varmt det är egentligen? ni som har varit på såna här konserter vet, men det går nästan inte att föreställa sig förrän när man väl är där, speciellt tack vare all pyroteknik as well. röra armarna är också svårt. att ta kort gav jag upp några låtar in i konserten, och att ringa folk blev också bortgjort snabbt. under holiday ringde jag bella, för jag vet att hon tycker att basen är så himla bra.
all I wanna know is a goddamned thing, not what's in the medicine.
all I wanna do is I want to breathe, batteries are not included.
en strålkastare riktas ner mot billie joe, stämningen blir plötsligt vacker. han sjunger det sköraste han kan, för det är precis den känslan som texten förklarar. och jag gråter, jag gråter. jag ringer även sofia, men hon missade visst hela låten pga av problem med täckning.
hur fantastiskt är det inte att sjunga allsång allesammans? då alla är med på noterna också. man skriker, stämningen är på topp och en jävel med tur får dela stunden med billie joe på scenen. jag ringde sara, och hon blev allt glad. detta stämningsfyllda går direkt vidare till;
st jimmy's coming down across the allyway, upon the boulevard like a zipgun on parade. lights on the siluette, he's insubordinate coming at you on the count of 1, 2, ONE TWO THREE FOUR!
och så kommer åter igen en låt som inte direkt är min största favorit, men, vad gör man, det är stämning.
read between the lines of what's fucked up and everything's alright. check my vital signs to know I'm still alive and I walk alone.
det finns bara en sak som går genom mitt huvud under denna låt. vilken otroligt jobbig tonart de sjunger den i... den är för låg för att sjunga i bröstklang, och för hög för att skräna i huvudklang. därför valde jag helt enkelt att symboliskt mima med i texten, och skräna så mycket jag kunde under "aaaaahh" y'know.
nu hade vi gått igenom en rad av nya, fräscha låtar, som alla släppts under 2000-talet. vi var redo för lite äldre skit. billie joe lämnar scenen, men kommer tillbaka kort därefter. han håller upp BLUE. för green day-fans så är det uppenbart. den gitarren är på något sätt helig. visserligen är detta förmodligen en kopia, men det var i alla fall den första gitarren som billie joe fick, i unga dagar.
det är uppenbart att nu går vi tillbaka i tiden ett slag.
(forts följer, för jag börjar tappa stinget såhär mitt i natten.)
(detta kommer att bli ett väldigt långt inlägg, bear with me!)
ja, jag är tillbaka, och visst är det skönt. jag vet inte alls vars jag ska börja, men det kommer på något sätt inledas med köandet, och till sist själva konserten, låt för låt till och med, och jag får min vilja fram (vilket brukar vara majoriteten av gångerna.) here it goes.
runt 07.00 satt vi där, vid globen. men vi var inte värst. enligt rykten så hade några fina fans befunnit sig där sedan fredagen vid lunchtid. all heder åt dem alltså. de första 7 timmarna gick väldigt fort fram. senare mot eftermiddagen blev det mesta rent av sagt drygt. klockan 6 var det sagt att insläppet var, så runt 4-tiden var det bara att säga hejdå till allt som kallades varma kläder, och så redo för att bara rusa in så fort dörrarna öppnades. sista timmen regnade det non-stop. allt var genomblött. jag frös. men det skulle vara värt det, för det var så nära nu, bara några timmar bort.
klockan var 18.00. alla var lika förväntansfulla. vakterna tog bort några grindar, och bad oss att iallafall försöka gå lugnt och sansat, det gick väl sådär. vi blev visiterade, och tog fram biljettera. vi var så nära. biljetterna skulle scannas. OCH TROR NI DET FUNKAR? NEJ, FÖR BILJETTJÄVLARNA ÄR FÖR JÄVLA BLÖTA. jag och mina kära kompanjoner sofia och elin är tvungna att KUTA till biljettkassan för att "fixa" skiten. vi kommer dit, är tvungna att stå en i en dryg kö. någon tjej gråter och går därifrån. vi fruktar det värsta, utan varken kvitto på biljetterna eller legitimation som man kanske behöver. jag smsar julia, som har sittplats, i panik, är nära på att svimma. vi är så nära men ändå så långt bort, och vi kommer att hamna längst bak. allt köande i onödan. vi kommer fram till biljettluckan. "BILJETTERNA ÄR FÖR BLÖTA!" kassakvinnan ser att vi är stressade, ber om namn, och skriver sen något på biljetterna. vi KUTAR tillbaka, i regnet, för att slinka förbi visiteringen igen, får biljetterna avrivna, och kommer till slut in i globen.
folk sitter runt scenen. det känns ganska dåligt. som jävla tur var så träffade vi några fina tjejer från dalarna, som har tagit sig längst fram i princip. vi hojtar till och kastar oss över alla som sitter ner för att komma fram till våra vänner som tur var, inofficiellt, höll några platser åt oss. jag var alldeles svimfärdig, illamående, panikslagen och rädd, fastän allting hade löst sig. all energi hade gått åt till de där spurterna. jag tog denna bild;
ni kanske förstår att jag i princip mådde skit, och konserten hade inte ens börjat. en halvtimme gick åt till att andas, och vänta. sittplatserna var fortfarande väldigt tomma.
sen släcktes ljuset ner. alla ställde sig upp. på något sätt så fann jag energin. förbandet började spela. och resten av historien får ni läsa i nästa inlägg. SKÅL!
fy vad mäktigt, och snart är vi där. ja, vette tusan vad jag kommer ha att säga efteråt. ni får la se. godnatt vänner, klockan ringer 04.45 imorgon och lite senare ska vi ta oss till globen. skicka gärna sms om ni vill, en sån väntan som vi har framför oss är himla dryg. aja, inga fler ord nu. jag är pirri i magen. puss.
haha, caroline sa det; the band of my life, det är vad de är, the band of my life. och på söndag är de inte fiktiva människor längre, något som man bara ser över internet, på tv eller i tidningar. de är riktiga män, som står framför den fyllda globen och är så jävla bra som de kan vara. hallejävlaluja.
nu ska jag gå och lägga mig ner för jag känner mig lite svimfärdig...
bridds bridds bridds. nej fy tusan, den är på tok för sent nu. I've got an offer you can't REFUSE (ja, klockan var vär väl runt tre på natten när jag skrev detta, DET har jag till mitt försvar, JST!). men vad säger jag nu om att bädda klart min himla soffa som jag ska sova på inatt. jag säger att det är banne mig på tiden. dygnsrytmen är fuckad igen, och imorgon ska jag förhoppningsvis träffa emma som är en riktig pärla. två stycke syskonbarn, varav ett fyller 4 år, skall jag träffa med. och låt oss inte glömma ett stycke storasyster och ett stycke spanjor i farten.
jag tänker inte när jag skriver när jag är trött. det är mitt försvar. godnatt lovers.
jag skrev någonting för några veckor sen, och jag fattar inte hur jag kunde uttrycka så exakt hur jag tänker. följande fick jag ur mig alltså;
"det är såhär livet ska vara. spendera bara tid med de som gör er lyckliga, resten är överflöd. om jag nu råkar vara del av erat överflöd, må så vara, vi är bara människor med behov. mitt behov är människor som finner mig viktig, och som jag finnver viktiga like mycket tillbaka, om det nu låter logiskt."
varje gång jag tänker på det så inser jag delvis hur mycket de jag ärligt uppskattar betyder för mig, samtidigt som jag inser hur stark jag känner mig i sinnet. och slutligen så inser jag hur arg jag blir över att ha mer meningar i skallen än vad jag är kapabel till att skriva ner. detta är dock slutsatsen; jag är mycket bättre nu på att inte bry mig om dem som, ja, inte bryr sig om mig. jag kan ta itu med det snabbt, och sen gå vidare. jag vet vad jag behöver. samt vad jag inte behöver för tillfället. härlig känsla må jag säga.
hörni people! imorgon är det torsdag. vilket betyder två saker! det vill säga 1, på fredag flyger jag, sofia och elin till stockholm och 2, om bara 3 dagar så kommer det vara en av de bästa kvällarna i mitt liv. jag försöker inse det hela tiden.
eftersom karolina har varit så hjärligt hjälpsam och lånat ut sin älskade kamera till mig under helgen (lovar, skall vakta den med mitt liv,) så tänkte jag att jag roffar åt mig de bilder som fanns att tillgå på minnet. en hel drös från studentveckan, lärarmiddagen, själva studenten och stadsfesten blev det. även fina filmer.
sådär, skål på den. taggad tjej på livet säger hejdå;
det enda jag kan tänka på för tillfället, dagarna som kommer och veckorna som kommer att passera. jag kommer förhoppningvis komma hem från stockholm som en ny, bättre människa. halleluja amen.
i somras. annas stuga. solen skulle snart gå upp. RÅHEERLIGT.
gårkvällen slog alla förväntningar. iochförsig så hade jag inte några alls. okej, jag ljuger. jag hade några. det blev inte något av. men just för tillfället kan jag inte bry mig mindre. hos emma blev det 7 bridds som hängde och pratade om det mesta, innan vi for vidare till calles och till slut olles. jag träffade människor jag önskade och ville träffa. score. under kvällen for dock mitt humör utförs en sväng, det verkade inte värt längre, och plötsligt finner jag mig själv gråtandes över att en vänlig själ bestämmer sig för att höra av sig, och jag är så tacksam.
impulsivt så fick jag och anna skjuts till innervik av HANNA (sandra var också i bilen, lovar!) och vi fick oss inte isäng förrän ca 2 timmar senare. så idag sov vi ett ganska bra tag. SUMMERING KLAR. ungefär. nu ska jag försöka få mig ett skrov eller något! puss.
för var dag som går så kommer jag närmre och närmre det datum som jag har väntat på i lite mindre än ett halvår. om exakt en vecka är vi i el stockholmo, och jag är två dagar ifrån att vara i samma lokal som DESSA MÄNNISKOR, som jag sett upp till sen åttan på högstadiet. visst kan ni ändå förstå den känslan? kommer vara överväldigad_tjej_90 hära.
nog skitsnack nu. klockan 7.00 ska jag stämpla in på subway imorgon bitti. alltså är det dags att gå i säng nu? joda, harehoj.
det är ganska intressant att se var man befann sig för exakt ett år sen. vi hade just genomfört frikväll, ni minns, när vi slog med flaskor, vedträn, hinkar och till sist försökte bilda en stjärna med ficklampljus. jag minns det banne mig som igår.
jag minns också hur jag inte var nöjd med min livssituation. att flytta fram och tillbaka mellan två hem i slutet av varje vecka var inget jag trivdes med. kanske var jag mest bitter under denna period. men saker och ting löste sig ju. fader gjorde det som kändes rätt, vilket också var rätt i mina ögon, och nu är jag inte annat än tacksam.
nästa steg är kanske att ha ett eget boende till slut? att verkligen bli självständig på alla plan. skulle inte det helt enkelt vara sjukt himla nice.
det är ganska intressant att se var man befann sig för exakt ett år sen. vi hade just genomfört frikväll, ni minns, när vi slog med flaskor, vedträn, hinkar och till sist försökte bilda en stjärna med ficklampljus. jag minns det banne mig som igår. 