my brother and I just had a staredown in the bathroom mirror where we tried to point out what reminded us of each other. it's mostly the hair color, the eyes, our noses are different, but the mouth is pretty much the same, even though he can't really pull off that "smile" up there.

jag försöker intala mig att 3 dagar inte är någonting. inte 4 heller för den delen. det är lugnt, jag kommer tjäna ihop de pengarna jag behöver, jag kommer inte känna mig rastlös hela tiden, jag kommer känna mig nöjd, till slut. men jag kan inte klaga på sällskapet, min bror och jonas är perfekta gentlemen, ger mig allt jag vill ha. okej, inte det, men det går bra, inga grava missförstånd hitintills. låt det fortsätta vara så i 7 veckor till tack. och ge mig ett jobb tack. fast sånt fixar man nog själv. tack o hej.