6 more days until I'm on swedish ground again. I've tried to match lunch and dinner schedules the coming days, and even though it's a bit stressful, I'm looking forward to being up and running around this city that I love. if I haven't made plans with YOU yet, you should tell me, and maybe we'll find time for a coffee sometime, hehe.

 

I never act like it's the last time I'm going to leave here, cause if I know myself correctly, then I'll be back for a trip in a couple of months or so. I think I'll always come back as long as this feeling of being so at home doesn't disappear. I just really long for europe and the swedish summer and family and friends at the moment, so there's honestly not a lot of anxiety lingering in the air. maybe it'll hit me the last minute at the airport next wednesday..

 

every summer there are two big events happening in my hometown; one is 'trästockfestivalen' ('the woodstock festival' directly translated) which is a free event, and the other is 'stadsfesten' ('the city party') and then there's entry fees. I was thinking if I should go or not. but, veronica maggio is playing on saturday so I basically HAVE TO GO. her music makes me so happy, and whenever I feel a bit homesick, I just play her album and dream away. everything about it reminds me of summer. 

 

åååhhh längtar så jag sprickeeeeer.

 

är påväg till att göra något spännande. dock så vet jag nästan inte själv vad det är heller, men förhoppningsvis går det bra! 기대 기대! 

 

 

ibland så går man bara nerförgatan, påväg till den hippaste shopping-gatan in stan, för att snabbt köpa ett bälte på forever21, då plötsligt man blir stoppad av en främling. ursäkta har du tid? undrar denne. jomenvisst. kvinnan förklarar att hon arbetar för en agentur och är nyfiken på om jag någonsin har tänkt på att modellera. det är klart den tanken slår vem som helst, kanske jag ändå, men det ska ta något speciellt för att det faktiskt ska bli något av. jag nickar och ler, det låter intressant, får ett flashigt businesscard, och kvinnan ber om kontaktinfo och att få ta några bilder. nu ska vi ju inte ha världens högsta förhoppningar, men vi kan väl hålla tummarna för eventuella nya erfarenheter i framtiden?

 

krävs det verkligen nya, fräscha bilder för att det ska bli ett bra blogginlägg? eller kan man gå nerför memory lane någon gång då och då. visst är det okej. jag minns den tiden under gymnasiet då bloggar verkligen var IT, the THING, att hålla på med i alla kretsar. visserligen är det förmodligen inne i massor av kretsar som jag inte är del av längre, och det är väl kul, men jag saknar det lite. vi alla är kanske för upptagna med våra egna liv, i jämförelse med hur allt såg ut för 5-4 år sen, det är förståeligt. jag får lite dåligt samvete när jag inte vet vad som försiggår med alla nära och kära, och att planera in ett skypesamtal tar oftast lite mer på krafterna än vad man vill tro.

 

så vänner, hoppas att ni mår bra, och i sommar så skulle en himla massa underbara sommarkvällar tillsammans sitta fint. kanske en och annan photoshoot med!

 

engelska eller svenska. english or swedish. that's what I question myself  e v e r y t i m e  I start writing a new post. who reads? my mom I know for sure, maybe some friends who are a liiiiittle tiny bit curious of what's going on, even though it doesn't seem like a lot, maybe someone I don't know at all.

 

anyway, new year, new resolutions, or? promises are a little too hard to make, but you can always do your best right? my promise this year will be to spend the summer in sweden, with friends, summernight that never turns dark, the sea just at our feet, barbeques on a backyard, festivals, carousels, all that I've missed the passed two years. 

 

hör ni det, jag kommer hem i sommar!

 

at the moment I'm sitting at coffeesmith on 가로수길[garosukil], where all the cool people hangs, no joke. I'm waiting for angelina and some other swedish friends to be finished with a meeting, so we can go and do something cool afterwards. I've already rewatched the new sherlock-episode, and gotten some pages into the girl who played with fire. so what to do now after this is finished. 

 

we'll see.

겨울.

 

winter.

 

vinter.

 

kallt, kallt och kallt igen. det faller inte direkt till norrlands nivå, men kylan har ett sätt att snirkla sig in i minsta öppning av kläderna, och bara gå rakt in i märgen. egentligen har det inte ens börjat på riktigt, men jag har ändå har jag lyckats dra på mig en liten förkylning. alla frågar om jag har tagit medicin mot det, men jag vet inte riktigt var jag har fått det ifrån att medicin inte hjälper mot något? förkylningar går över av sig själva till slut, visst? är det norrlänsk envishet? det enda man behöver är nässpray, annars kan det bli jobbigt att andas om nätterna. den enda medicin som jag någosin har litat på är ipren, inget annat duger lixom. 

 

det finns en sån otrolig frihet i seoul. den där känslan av att du kan göra exakt vad du vill och det finns som inga limits. vill du gå ut? kör på, allting är öppet i princip så länge det är roligt. känner du för en slapp helg? gör som jag och mina vänner axel och nima gjorde fredag kväll; sitt på ett kafé till 4.30 på morgonen, bara för att. älskar det.

 

helgen spenderade jag till stor del i min vän fionas sällskap. vi gick på kafé, åt otrrrrolig middag i mina kvarter, och träffade några av mina gamla arbetskamrater. till slut så tog vi taxi till sinchon, och slocknade i hennes gigantiska "queen sized" säng. 

 

pasta och kyckling/tomat/mozarella-macka till middag. glaset vin för bara ca 19 kr. värt.

 

söndag eftermiddag spenderade jag i min ensamhet på ett kafé, lite jobbplanering, mycket läsa The Kite Runner, (bra bok hittills, sitter och kan nästan inte hålla inne dramatiska reaktioner och tårar,) lite titta på människor runtomkring. kafékulturen här i seoul är något som jag aldrig upplevt någonstans förut. helt fantastiskt. vill aldrig lämna. 

 

nu, avrunda söndagen med alla hellsongs sånger på spellistan. godnatt.

jag kan knappt minnas senast jag körde 2-dagars, men roligt var det iallafall. min kära vän Alex åker tillbaka till tyskland om några veckor, och hon ville så gärna gå på en riktigt fancy klubb i gangnam, så sagt och gjort, på fredag piffade vi till oss (seriöst, en outfit som jag ALDRIG hade valt själv), och drog downtown, eller hur man nu säger. det var rätt så roligt ute, många långa killar, bra beats, dyra drinkar, allt som allt lyckat tycker jag.

 

 

dag nummer 2 så firade vår favorit-klubb, Vera, 5 år, och det kunde vi ju absolut inte missa. vi var 5 glada; 3 svenskar, 1 tysk och 1 amerikan som begav oss dit vid 11-tiden och lämnade inte förrän ca 4.45 på morgonen. det är som en helt annan värld på denna sidan av jorden. det var väldigt mycket folk, förmodligen för att en känd koreansk MC var ditdragen för att DJa litegrann men det gjorde stämningen bara bättre. det blev fett mycket skaka rumpa, fast jag dansar fortfarande som en korean, det finns ingen bot för det. ska stolt visa upp det party-tricket när jag kommer hem nästa sommar.

 

någon dag tänker jag att jag ska börja blogga här med väldigt jämna mellanrum. jag gillar min blogg, det spelar ingen roll att headern (som carro gjorde för ungefär tusen år sen) är rätt gammal, för jag gillar den ändå. här har jag lagrat minnen sedan så många år tillbaka, och att förlora det kan jag inte ens tänka på. 

 

men livet här är ju ganska annorlunda i jämförelse med hur livet levs i sverige, eller hur? nu är jag inte den bästa på att ta bilder och dokumentera det mesta av allt som händer, men ibland så går det. nu när min kära mor har släpat min kära systemkamera över halva jordklotet så måste jag väl ta i akt att använda den. 

 

borde jag skriva en livshistoria/introduktion? bara för att på något sätt starta om på nytt iallafall. jag ska tänka lite på det. kanske är det fler som sitter hemma och tänker att, ja, jag skulle vilja flytta till andra sidan gjort det, och om de kommer över den här bloggen så kan de se att det inte allt är omöjligt med en sån sak!

 

hur många missade att pappa kom på besök? 6 härliga dagar fick vi spendera tillsammans i denna stora stad, och jag är glad att kunna säga att han har fått en helt ny bild av den. korea kan vara så annorlunda motför det man har tänkt sig i början. när jag var på jobbet så begav han sig ut på egna äventyr, och det var alltid spännande att höra vad han hade haft för sig under dagen när vi sedan möttes up. han fick pröva på mycket mat, som han turligt nog tyckte var gott! han gick på krigsmuseum, jag tog honom till en koreansk bastu, och vi upplevde DMZ tillsammans. 

 

det har varit mycket samtal under veckan, om det förflutna, nuet och framtiden. allt från gamla historier till drömmar och planer. jag är väldigt tacksam över det, och väldigt tacksam över att jag har en familj som stöttar de val jag har gjort, även om de har varit lite själviska och resulterat i att jag bor på andra sidan jorden.

 

var ska jag börja. where to begin. den här helgen har varit, bortsett från mycket ont i ryggen, alldeles underbar. det är mycket internt, som folk kanske inte alltför lätt förstår, men att vara en del av super junior's värld känns ändå rätt så otroligt bra!

the highlight!

 

igår var jag sjukt lycklig! haha ögonblicket då han faktiskt ser mig, ser så sjukt entusiatisk ut, siktar verkligen, och jag fångar det stensäkert. åh kyuhyuuuuun. några japaner bakomför mig blev så otroligt glada bara av att få röra vid det, helt sinnesjukt. som super junior-fan är det visserligen något att skrika om men vad skulle jag göra med det? frysa in det förevigt? sätta det på en pedistal till det ruttnade?

 

jag åt det. tvättade det och åt det när jag var som mest hungrig. tack kyuhyun, du räddade min dag.

det kanske bara är att konstatera; blogg-eran är över. för ett antal år sen så var det den här världen jag, och många av mina vänner levde i. bloggen uppdaterades varje dag, och om den inte gjordes det så kände man sig lite tom på insidan, som om att man inte riktigt hade uppfyllt alla blogg-krav. men det är så få som bloggar nuförtiden. marcus är sjukt trogen dock. jag går in där ungefär en gång per dag för att se vad som händer i hans liv, och även i skellefteå, men annars följer jag inte så mycket folk längre, bara det som poppar upp på bloglovin, och där är jag knappt inne nuförtiden heller. twitter är stället där allt händer. där kan jag prata med min vän från ohio som flyttar till seoul om några månader, med en vän från australien som jag träffade här i februari och som planerar att komma tillbaka i november, där kan jag hålla mig uppdaterad om det mesta. helt magiskt.

så vad jag ska göra med det här stället? låtsas som om att jag inte alls har en så kallad "bloggtorka" och uppdatera litegrann som jag känner för, eller lägga det på is helt. det sistnämnda vill jag inte, så därför måste det nog bli det första.

ser ni hur fantastiskt jag lever, ser ni?!

två finalsdagar ligger bakom hörnet och jag hade glömt bort hur stressen känns. det är för mycket som ska in, för mycket som jag inte vet, för mycket som jag borde ha lärt mig.

men jag hade ett givande samtal med min klasskompis carole, från frankrike (se ovan hennes otroligt fridfulla uttryck inför proven), om kursen och allt som hörde till. vi är här av helt olika anledningar; hon vill byta karriär, prova på något helt annat, medan jag bara är i början av fasen att lista ut vad jag vill göra med mitt liv, för tillfället iallafall. vi har olika förutsättningar men kan förstå varandra på otroligt många punkter.

jag har alltid haft i åtanke vad alla ska tycka om mina val, mina resultat, när jag vet att i själva verket så borde jag inte bry mig alls. det är mitt liv, mina val, och om jag misslyckas med något så borde det egentligen inte påverka någonting för tillfället, bara ta det och gå vidare.

för att klargöra allt så måste jag medge att jag har tagit mig lite vatten över huvudet. kursen är utformad så att du ska på så kort tid som möjligt banka in så mycket information, grammatik och ord som du bara kan. jag personligen har svårt för detta, det tar lång tid innan ord sätter sig, det har jag redan märkt av, det spelar ingen roll om jag läser det om och om och om igen. eftersom det är så intensivt som det är, så är det ett känt faktum att många faktiskt misslyckas med den första nivån, och måste göra om det. vissa ser det förmodligen som något otroligt onödigt, slöseri med pengar, men den här gången kanske det inte skulle vara så ovälkommet att få ta allt igen, verkligen se till så att jag kan det, och inte slarva.

imorgon har jag mitt taltest, först av alla, och bara Gud vet hur det kommer gå för mig. antingen så misslyckas jag totalt, eller så överraskar jag mig själv när jag väl får slutresultatet. det som känns viktigast för mig är att jag är medveten om vad jag själv kan, är realistisk, är okej med vilket resultat jag än får, annars skulle jag bara stressa sönder. jag ska försöka att vara positiv!

ett foto som min vän lyckades ta i söndags. hur häftigt ser det inte ut att vara.

igår kändes det nästan som en skolavslutning. efter halva terminen så byter vi nu lärare, för att få lite omväxling antar jag. men det kändes så tråkigt, våra lektioner var verkligen något att se fram emot, och nu så får vi börja om lite från början igen. efter skolan så gick de flesta av oss till en koreansk restaurang och umgicks, följt av chokladfondue på baskin & robbins. väl spenderad alla hjärtans dag.

pictures!

min klasskompis från kina som pratar mer mandarin än koreanska på lektionerna, och sover mer än hon studerar, men hon är en riktig personlighet. i fredags ville hon och pojken (också kines) bredvid henne äta lunch med mig när skolan var slut.

 

mm, 삼겹살 [samkyeopsal], i princip som BBQ, grilla fläsk och ät det.

 

och såhär ser det oftast ut när man är klar.

 

Myeongdong, finns mycket att köpa här.

 

vi såg att något var på gång när vi gick längst med en gata. massa folk i ring och någon som sjöng i mitten. plötsligt visade det sig att något slags frieri, eller kärleksförklaring, var på g, som ni ser på bilden ovanför. dock så blev vi alla hjärtekrossade när kvinnan sprang iväg och mannen stod frågande kvar på knä. han såg helt förstörd ut, och en man kom fram och pratade i en mic, försökte trösta honom. hur skulle man rädda den situationen egentligen.

 

men så visade det sig att det hela var en flashmob, så lurade blev vi kort och gott. det kan hända vad som helst i seoul.

 

snabba svar är inga problem.

 

jag kunde ord och små fraser innan jag kom hit, som hej, tack, hur mycket kostar det? men jag upptäckte när jag väl började i nybörjarkursen hur lite jag egentligen kunde. men det tar sig, jag börjar bli van, men det är fortfarande riktigt svårt att höra ord när de pratar fort, och att forma meningar vet jag är svårt, men kul.

 

att bo i landet där språket talas är ju alltid ett extra stort plus, och seoul är aldrig tråkigt. om du nu har studerat koreanska innan så gör du enkelt ett placement test på skolan och de bestämmer sedan vilken level du kan starta i, så kanske level 2 eller 3.

 

lycka till!