gh.

okej, detta är i manila, men det gör det så mycket mer verkligt. åh, kan de inte bara släppa datum och info om shanghai så vi kan köpa de himla biljetterna... jag lovar och svär, om det är något jag ska göra nästa år så är det att gå på den konserten.

ghh, I don't even. att blogga skall bara göras när man har lust för det. vet inte riktigt om jag har det alls. annars hade det varit lättare att skriva. nu är det bara. bara. återkommer senare om jag känner för det =D

för någon månad sen så tog vi sara's lillasyster lovisa till leo's lekland för en gó stund i stressen. vi fick både onda leder och nya vänner från den utflykten. it totally slipped my mind där att kina inte tillåter facebook eller twitter där bilderna låg, och att jag faktiskt inte hade lagt den på bloggen, så det här är för att sara ska få se.

tycker du ska pallra dig ut på skype någon dag, (hörde också från lovisa nyss att du inte har internet i lägenheten längre...), men jag vill prata med dig, det känns som att det var för länge sen =(

this. I don't even...

사랑story,
행복story,
눈물story,
you're my story.

en iPhone-kamera gör det inte så mycket rättvisa.

förmodligen det enda jag kommer önska mig i födelsedagspresent.

för faktumet att de står i venedig,

kanske på samma plats där vi stod

gör mig alldeles fascinerad

och sprallig i hela kroppen.

då vet man att det är på riktigt. vi sitter på wook'n'roll, jag äter oskyldigt min sushi, det är inte så mycket folk runtomkring alls, men ändå så att fokus tas bort från bakgrundsmusiken. plötsligt hör jag något som låter alldeles för bekant, även om det är en kvinna som sjunger. efter några sekunder av fundering så kommer jag fram till att... jag kan ju sjunga med. kanske inte alla ord, för att det är på mandarin, men melodin finns inpräntad i mitt bakhuvud. den heter 'at least I still have you' och är fin både på mandarin och koreanska.

ja, det är mina favourites.

gissa vem som tog vilken bild.
och sofia har redigerat =]

ni är så nära men samtidigt så långt bort.