jag måste vara en av de få personerna som älskar måndagar. det är min egna lediga dag som jag får spendera såsom jag behagar och imorgon ska jag ta vara på det! börja med att fara till Sinchon och äta lunch med en vän, sen dra vidare till Hongdae och strö runt, kanske spendera lite av min första(!) lön, bara njuta. sen på kvällen ska jag möta upp med vänner i ett område inte långt därifrån och se hur det ser ut längst med den stora floden med alla körsbärsblommor. SEN går det nyheter om att min favorit person ska vara gäst på ett radioprogram som ligger i det området, så dit drar vi nog också. jag ska verkligen försöka ta vara på imorgon, jag ska.

vill ba njuta av livet.

mina vänner. ni som känner mig allra bäst. ni som vet vilken "fas" jag har gått igenom de senaste tre åren med Asien och koreaner och allt vad som hör till. något fantastiskt har hänt, och med fantastiskt så menat jag F A N T A S T I S K T. för mig iallafall.

ni vet Donghae va? den där så förbannat vackra mannen jag lägger upp bilder på i bloggen mer än vad jag nog postar bilder av mig själv. under min tid här i Korea så har jag stött på honom ett ex antal gånger, vissa gånger har vi haft kontakt, andra gånger gick han bara förbi och jag blev lämnad kvar, andan helt förlorad pga hela hand existens.

ja jag vet att det låter löjligt, bara haka på okej.

iallafall, det jag har hört om honom som person är att han har svårt att minnas människor, ansikten, så givet att jag antog att han bara såg mig som en utlänning på semester de gånger han faktiskt såg mig. inte mer med det.

så var det den där helgen med konserter. andra dagen hade vi ståplats, min vän Angelina med mig, och allt var perfekt om inte bättre. så gick HAN förbi, svarta glasögonbågar utan glas, blont hår, en snygg designad tröja, leende, vinkande till alla fans. så får han syn på /mig/, ögonkontakt, stora ögon, sekunden hos honom av insikt, öppen mun, ler och vinkar febrilt "ja! det är du! du är här! jag minns dig!" min dag var gjord, lee donghae var glad över att se mig, hur många av hans fans kan egentligen säga det. min vän skrattade mest åt hur alla runtomkring mig fick stora ögon och utbrast 대박 (="fan så jävla coolt" typ) och jag hade kram kalas med den koreanska flickan framför mig.

det var en lyckad helg, på många sätt och vis. dagen efter gick jag runt och log som en idiot, jag måste ha sett nykär ut.

1,5 veckor senare så annonserades det att en av super junior medlemmarna skulle besöka bageriet som hans mor äger, och att han skulle ta med sig en "nära vän". vi visste att antingen var det hans hund eller D o n g h a e. alla visste såklart att det skulle innebära mycket folk, men vi for dit ändå och fick nummer 300+ i kön. SOM TUR VAR så hittade två av mina vänner en nummerlappar på golvet, 102, som de av någon anledning gav till mig. timmans gick, och till slut kom de gåendes nerför trappan, och det var D o n g h a e som kom gåendes, chockad att se så mycket folk. de lyckades tränga sig in till butiken till slut, och de började släppa in folk, 10 nummer i taget.

ungefär en timme senare var de uppe på 100. de ropade att upp till 105 skulle ta sig in, och jag lyckades tränga mig förbi alla och IN. där stod de, Eunhyuk och Donghae, vid kassan och hälsade på lyckliga fans. mitt hjärta hoppade när Donghae såg mig igen, och han vinkade glatt, alltså, sådär igenkännande igen. vi blev tillsagda att skynda oss lite, så jag tog bara något och gick upp, fumlade med pengar som en idiot och skulle till slut ge en födelsedagspresent till eunhyuk (födelsedag igår 4/4). men han hade prompt bestämt sig för att skaka hand först, så vi gjorde det. så sa jag grattis, och gav honom den inslagna Marabou chokladkakan från Angelina och mig, sa att det var svensk choklad, ät den väl, och han sa tack så fint!

så började resan mot Donghae. det är som en grej att ge presenter, helst dyra, till sina favoriter, och eftersom jag inte är en person med sååå mycket pengar, så tänkte jag att om jag nu ska ge något så SKA det vara personligt. så förra året så bad jag min mamma att gå till burmans guld och införskaffa ett västerbottensarmband, i svart läder och silver, verkligen så SJUKT snyggt. en personlig och inte alltför dyr present. det var menat till hans födelsedag, men jag fick aldrig tillfälle att överlämna det. men nu stod jag där, bara några meter ifrån. några koreanska tjejer som jag har sett förut stod i min väg, om de pratade med honom eller inte vet jag ej. MEN när han såg mig över deras axlar så bad han mig komma fram, han skakade min hand och sa med sån gullig brytning på engelska "every time, I see your face", vilket jag nu i efterhand har analyserat sönder. jag tänker tillbaka på de gångerna jag har sett honom, tänkt att han inte känner igen mig, men det måste han ju ha gjort, eftersom han reagerade så mycket. jag minns knappt vad jag gjorde, blev helt till mig, frågade om han verkligen minns mig, och han svarade, fortfarande på engelska, att ja självklart! jag gav honom den löjliga lilla påsen med hjärtmönster, med presenten i, och bad honom acceptera den. han log och tog emot, sa tack. jag sa att det var en sen födelsedagspresent, men jag tror att engelskan blev lite för mycket för honom, men han nickade förstående. förhoppningsvis så förstod han att det faktiskt var till honom och inte till födelsedagsbarnet! han sa tack igen och skakade min hand igen, mitt hjärta skuttade igen när han sa "take care of yourself", jag sa att han skulle göra detsamma och hejdå. sen, gick jag ut och skrek av lycka. det låter så löjligt när jag tänker på det, men herregud det var så konstigt att det ens hände.

hur det blev med presenten vet jag inte, enda chansen är om han faktiskt öppnade lådan, gillade och bär det på en offentlig plats. men att han tog emot det från mig känns som den stora segern, och inte minst att han visst ser mitt ansikte överallt? jag menar, det finns fans som tar det här livet lite för seriöst, hänger på platser de inte borde hänga på bara för att få en glimt av personen. de vet mer än vad en person borde veta om en annan människas privatliv och sånt är verkligen bara sorgligt för mig. att han har registrerat att just jag går på deras promotions, events, konserter, känns bra, och jag kan se honom i ögonen med gott samvete.

ah gott samvete, sånt känns bra. nu har karma varit god mot mig i ca två veckor med oppa, kanske det håller i sig, kanske inte. men jag är så nöjd, så nöjd.

eunhyuk till vänster och donghae till höger, och JAG.