det känns som jag har gråtit ögonen ur mig, vilket jag i princip har. men vet ni vad, mitt hjärta, så lätt har det aldrig varit. det här är det mest otippade under hela min livstid. jag har kallat den här sången min sen jag gick i åttan-nian. den har på något sätt personifierat vem jag är. den är skriven av den musiker som jag ser upp till mest av alla. den har varit på toppen av mitt soundtrack så sjukt länge. och på en sekund, so makes everything sense. allt faller på plats. det finns miljoner miljarder namn i världen, så många, och ändå:

jag är dålig på att sakna. sakna ska man inte behöva göra, för vi ses ju ändå till slut, eller hur? men jag kan lätt sakna hur det var, när vi var tillsammans, och som tur är, när jag tänker tillbaka på det så blir jag enbart glad. jag blev välsignad med fantastiska människor i mitt liv. ord utbyts inte ofta, men vad spelar det för roll. platser i mitt hjärta suddas inte ut bara för det.

om 20 år, då vi alla är 40-41, jag hoppas innerligt att vi forfarande har varandra, eller att vi möts. för jag vill titta tillbaka, och minnas åren som var bland de bästa i mitt liv.