det kanske bara är att konstatera; blogg-eran är över. för ett antal år sen så var det den här världen jag, och många av mina vänner levde i. bloggen uppdaterades varje dag, och om den inte gjordes det så kände man sig lite tom på insidan, som om att man inte riktigt hade uppfyllt alla blogg-krav. men det är så få som bloggar nuförtiden. marcus är sjukt trogen dock. jag går in där ungefär en gång per dag för att se vad som händer i hans liv, och även i skellefteå, men annars följer jag inte så mycket folk längre, bara det som poppar upp på bloglovin, och där är jag knappt inne nuförtiden heller. twitter är stället där allt händer. där kan jag prata med min vän från ohio som flyttar till seoul om några månader, med en vän från australien som jag träffade här i februari och som planerar att komma tillbaka i november, där kan jag hålla mig uppdaterad om det mesta. helt magiskt.

så vad jag ska göra med det här stället? låtsas som om att jag inte alls har en så kallad "bloggtorka" och uppdatera litegrann som jag känner för, eller lägga det på is helt. det sistnämnda vill jag inte, så därför måste det nog bli det första.

ser ni hur fantastiskt jag lever, ser ni?!

om 10 minuter så ska axel's plan mot beijing lyfta, och jag har aldrig varit så ledsen över att säga hej då till någon i hela mitt liv. det är bara några månader, bara några stora ögonblick som vi kan dela över skype, tills vi kan vara i samma rum igen, men det finns ingen som jag hellre sjunger med, ingen som jag hellre delar hjärtesorg och lycka med. att det verkligen ska ta 20 år och en resa över halva världen för att inse något sånt. familj är inte något man väljer, det är något man har tur med, och jag kan bara tacka, bocka och gå och vara glad i en livstid över min.

du är vacker, och du strålar,
strålar ljus, emot mig.
du är helig, heligheten,
gör allt synligt.

vi vill vara dina trogna,
vara ljus.
vi vill leva i det vackra,
i ditt leende.

det är så mycket som jag älskar med seoul, så mycket vackert. igår så föreslog laura att vi skulle gå på winebar, och hur bra lät inte det. så där fann vi oss, sittandes på en vinbar, med en falska billigt gott rött vin medan step it up 2(?) gick om och om igen på TV:n. väl spenderad fredagskväll. idag så öser regnet ner, och genom mina ganska dåligt isolerade fönster så hör jag verkligen vinden piska. ska verkligen bli jätteroligt att gå till sinchon, jätteroligt, men det blir köttbuffé till middag och sen födelsedagstårta på det. det här ska nog bli en ganska välspenderad lördagkväll det med. hade.

오늘은 반친구와 같이 한국음식을 만들었어요. 아침에 잡채를 만들고 먹었더니 배가 불렀어요!

uppehåll, uppehåll, uppehåll. jag börjar mest bara skriva för att jag väntar på att min tvätt ska bli klar, så jag kan hänga den, så jag kan bege mig ut igen sen. i sverige hade jag förmodligen bara stannat hemma idag, tyckt synd om mig själv, men hur kan man göra det i en stad som seoul? eller så har jag helt enkelt inte skrivit för att det alltid har fallit mig ur minnet. jag vet att jag hade varit mig själv tacksam i framtiden om jag hade gjort uppdateringar under dessa veckor, men vad kan jag egentligen göra åt det nu.

lite bilder från sista veckan på första terminen!

en fantastiskt suddig bild på våran klass. några personer saknar, pga. flytt tillbaka till hemlandet, och någon var ute och gick en sväng.


alton, från hong kong. han har flyttat hem nu. det gör mig ledsen.


yoshie, jessica och carole. japan, kina och frankrike i en bild.


smög in på en bild med min sverige-flagga (var ett grymt mission att hitta den bland alla töösen)


på våra papper står det 'nubutaka fighting!', med hangul. under taltävlingen.


klasseeeen, och vår lärare, och självklart fattas det någon.


vår lärare den andra delen av terminen. hon pratar i 100km/h, kan göra en livrädd, men är en otroligt duktig lärare, även om man, som jag, ibland inte alls förstår vad hon säger. och så är hon otroligt vacker också.

två finalsdagar ligger bakom hörnet och jag hade glömt bort hur stressen känns. det är för mycket som ska in, för mycket som jag inte vet, för mycket som jag borde ha lärt mig.

men jag hade ett givande samtal med min klasskompis carole, från frankrike (se ovan hennes otroligt fridfulla uttryck inför proven), om kursen och allt som hörde till. vi är här av helt olika anledningar; hon vill byta karriär, prova på något helt annat, medan jag bara är i början av fasen att lista ut vad jag vill göra med mitt liv, för tillfället iallafall. vi har olika förutsättningar men kan förstå varandra på otroligt många punkter.

jag har alltid haft i åtanke vad alla ska tycka om mina val, mina resultat, när jag vet att i själva verket så borde jag inte bry mig alls. det är mitt liv, mina val, och om jag misslyckas med något så borde det egentligen inte påverka någonting för tillfället, bara ta det och gå vidare.

för att klargöra allt så måste jag medge att jag har tagit mig lite vatten över huvudet. kursen är utformad så att du ska på så kort tid som möjligt banka in så mycket information, grammatik och ord som du bara kan. jag personligen har svårt för detta, det tar lång tid innan ord sätter sig, det har jag redan märkt av, det spelar ingen roll om jag läser det om och om och om igen. eftersom det är så intensivt som det är, så är det ett känt faktum att många faktiskt misslyckas med den första nivån, och måste göra om det. vissa ser det förmodligen som något otroligt onödigt, slöseri med pengar, men den här gången kanske det inte skulle vara så ovälkommet att få ta allt igen, verkligen se till så att jag kan det, och inte slarva.

imorgon har jag mitt taltest, först av alla, och bara Gud vet hur det kommer gå för mig. antingen så misslyckas jag totalt, eller så överraskar jag mig själv när jag väl får slutresultatet. det som känns viktigast för mig är att jag är medveten om vad jag själv kan, är realistisk, är okej med vilket resultat jag än får, annars skulle jag bara stressa sönder. jag ska försöka att vara positiv!

ett foto som min vän lyckades ta i söndags. hur häftigt ser det inte ut att vara.

igår kändes det nästan som en skolavslutning. efter halva terminen så byter vi nu lärare, för att få lite omväxling antar jag. men det kändes så tråkigt, våra lektioner var verkligen något att se fram emot, och nu så får vi börja om lite från början igen. efter skolan så gick de flesta av oss till en koreansk restaurang och umgicks, följt av chokladfondue på baskin & robbins. väl spenderad alla hjärtans dag.