jag tycker oftast dåligt om mig själv.
helst när folk inte ser på.
helst när jag har packat mina väskor, slängt dem över ryggen, men efter jag har tagit på mig tjocka kläder etc. och ska slänga mig ut i den verkliga världen och byta bostad till en lite större, men väldigt tomt radhus.
och jag cyklar där, med väskan på ryggen, förväntar mig att folk ska hålla koll på sina hundar själva när jag inte har en plingare. det är väl deras problem.
jag kommer hem. huset är tomt. jag ställer in cykeln, och känner hur väskan bränner på min rygg. det verkar vara ett under att väskan ens kommer igenom dörren.
just ja, jag måste hämta posten också. och jag skulle visst vattna blommorna någon gång också.
nej, just då känner jag att livet inte är värt någonting.
och att jag verkligen inte kan vara bortskämd eftersom jag klarar allt själv egentligen.
shit, jag vill inte växa upp, någonsin, men jag måste som ändå.

och här bryter vi lite så det blir lättare att läsa och hålla koll på vars man är, för er kära, kära läsare.
hursomhelst så blir jag sur på världen när jag har en dålig hårdag och en dåligt kläddag = idag.
det här jag har inte koll på;

• gemu-läxan, vad och hur vi ska göra.
• fotografprojektet till foto A. när ska det lämnas in?
• vars min sång/piano/enselmble-pärm är.
• hur jag ska göra min redovisning om auschwitz.
• hur jag ska gå tillväga med mitt CV som jag ska göra. jag vill som bara ha jobb på Ica.
• vars mina röda hoodies är.
• när pappa kommer hem ikväll.

kan någon bara trösta mig?