jag är verkligen så jäkla bra på att ställa till det för mig själv. känns nästan som att jag vill ta mitt liv på riktigt. att jag ska bete mig som en skitstövel, och sen tänka att det förmodligen inte är någon fara. jag är en sån jäkla kass kompis. I fail at life. jag känner mig inte ens värd att vara hennes vän. hon är för bra för mig. och det är han med men det är en annan historia. jag är dum i huvudet på riktigt, men det har jag sagt ett antal för många gånger. och nu ska jag iväg till canalen där jag ska försöka vara så trevlig och vänlig som möjligt när jag i verkligheten bryts sönder inombords.

jag ska lägga ner livet när jag blir stor.
DÖDAMIGNÅGON!