att fira jul på en annan kontinent var mycket svårare än vad jag hade föreställt mig. det är mycket som går i kras. man har förväntningar, tänker sig att det ska vara på ett visst sätt, tror att samma känslor kommer infinna sig. hemma i Skellefteå finns en trygghet, mamma är där, julen har alltid firats på samma sätt, med släkt, och vänner nära. själva julaftonen är seg i sig, men det är på något sätt okej. man går till kyrkan, sjunger, ber, är tacksam, åker hem, fikar, kalle anka, julklappar, någon film sent mot kvällen. vi vet hur det går till. 

 

jag tänkte att jag ville återskapa julen här, men det slog mig att det inte är på samma sätt. i den koreanska kulturen så firas det inte, inte såsom vi svenskar eller europeér gör. istället för en familjetradition, så är julen till för alla par, att gå på fin restaurang, och vara romantiska. de som inte har en dejt stannar hemma och ser home alone, kevin får vara deras dejt. 

 

om jag ska vara ärlig så kändes det tungt. jag grät i min ensamhet när jag kommit hem från jobbet, för jag ville egentligen bara vara  h e m m a, trygg och varm, men det var ju omöjligt. tur nog så har jag bella, hon får vara mitt hem under denna högtid. så jag torkade tårarna, och vi ringde till respektive hem via skype, hade julklappsöppning, såna paket som legat och väntat i mitt rum sedan mamma var här i oktober. mamma överraskade både mig och bella. det som överraskade mest var nog paketet från caroline. jag hade helt glömt bort kommentaren jag skrev på henne blogg för två månader sen, och blev så glatt överraskad av den fina drömfångaren! den ska få skydda mig nu.

 

jag vet inte varför jag vill göra det så svårt för mig att åka hem. varför ska jag vara så envis med att bo på andra sidan jorden. nästa jul firar jag gärna hemma iallafall. det finns som inget som kan jämföras med känslan.