jag börjar tro på ödet. det är bara för mycket att förstå.
minns början av veckan; bastuträsk, taxin och sen matsalen (+ en ögonkontakt som glömdes bli nämnt).
jag lyckades faktiskt inte se connor någon gång på skolan idag (och nu kommer namnet in av någon konstig anledning. vissa har privilegiumet att veta exakt vem personen i fråga är). fine, tänkte jag, det kanske inte var meningen. lalala, vi avslutar dagen, jag blir rastlös och till slut kommer en liten sofia och räddar mig. vi beger oss in mot stan, fyller på min mobil, träffar trevliga människor och beslutar oss för en middag på dallas. fortfarande fine. därefter tänker vi att vi faktiskt far till canalen en½ timme i förväg och vara chillar innan bowlingen. måste också nämna att st olovs ungdomkör boktavligt talat  S U G E R ! christer är underbar sen och skjutsar oss till bowlingkompaniet, där vi skulle tillbringa två extremt äckliga timmar. bowling är verkligen en väldigt överskattat, speciellt om man är påväg att bli sjuk. jag och sofia spenderar tid med att se på först ugly betty och sen csi; miami. helt okej.

det var ungefär här någonstans jag blev rädd. jag står med ryggen mot ingången (man måste som gå runt ett hörn). jag tänker som att jag vänder mig om, av någon konstig anledning. jag ser en av connor's kompisar gå runt hörnet. aldrig i livet, tänker jag, ofta här. såja, poff, två sekunder senare kommer faktiskt connor med, haltandes. skönt för honom att bli av med kryckorna kanske. men seriöst? ofta det sker. det måste ju på något väldigt skumt sätt vara ödet? hjälp mig, flickor som har privilegiet att veta vem han är.

för er som har stannat med mig ända hit, så tänkte jag fortsätta med lite småprat. småprat gällande vissa personer som jag väldigt gärna skulle vilja ha runtomkring mig. vi kan kalla honom för han. jag insåg egentligen för några dagar sen att jag är alldeles för orättvis mot mig själv. han har på ett konstigt sätt övertag över mig även fastän han inte har någon som helst aning hur mycket jag käbblar med mig själv över honom. vafaan, varför måste jag tro att jag ska få en andra chans egentligen? det kanske aldrig händer. vi kanske lägger in en stöt på ödet istället. det känns mer lovande, vilket egenligen inte är lika mycket som det verkar.

ja, jag är banne mig lite rädd. jag ska kosta på mig ett leende någon dag med. (och snälla, tro inte att jag försöker vara något, eftersom jag faktiskt tror att jag har en chans, för det vet jag redan själv att jag inte förtjänar det.)