var ska jag börja. where to begin. den här helgen har varit, bortsett från mycket ont i ryggen, alldeles underbar. det är mycket internt, som folk kanske inte alltför lätt förstår, men att vara en del av super junior's värld känns ändå rätt så otroligt bra!

the highlight!

 

igår var jag sjukt lycklig! haha ögonblicket då han faktiskt ser mig, ser så sjukt entusiatisk ut, siktar verkligen, och jag fångar det stensäkert. åh kyuhyuuuuun. några japaner bakomför mig blev så otroligt glada bara av att få röra vid det, helt sinnesjukt. som super junior-fan är det visserligen något att skrika om men vad skulle jag göra med det? frysa in det förevigt? sätta det på en pedistal till det ruttnade?

 

jag åt det. tvättade det och åt det när jag var som mest hungrig. tack kyuhyun, du räddade min dag.

det kanske bara är att konstatera; blogg-eran är över. för ett antal år sen så var det den här världen jag, och många av mina vänner levde i. bloggen uppdaterades varje dag, och om den inte gjordes det så kände man sig lite tom på insidan, som om att man inte riktigt hade uppfyllt alla blogg-krav. men det är så få som bloggar nuförtiden. marcus är sjukt trogen dock. jag går in där ungefär en gång per dag för att se vad som händer i hans liv, och även i skellefteå, men annars följer jag inte så mycket folk längre, bara det som poppar upp på bloglovin, och där är jag knappt inne nuförtiden heller. twitter är stället där allt händer. där kan jag prata med min vän från ohio som flyttar till seoul om några månader, med en vän från australien som jag träffade här i februari och som planerar att komma tillbaka i november, där kan jag hålla mig uppdaterad om det mesta. helt magiskt.

så vad jag ska göra med det här stället? låtsas som om att jag inte alls har en så kallad "bloggtorka" och uppdatera litegrann som jag känner för, eller lägga det på is helt. det sistnämnda vill jag inte, så därför måste det nog bli det första.

ser ni hur fantastiskt jag lever, ser ni?!

om 10 minuter så ska axel's plan mot beijing lyfta, och jag har aldrig varit så ledsen över att säga hej då till någon i hela mitt liv. det är bara några månader, bara några stora ögonblick som vi kan dela över skype, tills vi kan vara i samma rum igen, men det finns ingen som jag hellre sjunger med, ingen som jag hellre delar hjärtesorg och lycka med. att det verkligen ska ta 20 år och en resa över halva världen för att inse något sånt. familj är inte något man väljer, det är något man har tur med, och jag kan bara tacka, bocka och gå och vara glad i en livstid över min.