om 10 minuter så ska axel's plan mot beijing lyfta, och jag har aldrig varit så ledsen över att säga hej då till någon i hela mitt liv. det är bara några månader, bara några stora ögonblick som vi kan dela över skype, tills vi kan vara i samma rum igen, men det finns ingen som jag hellre sjunger med, ingen som jag hellre delar hjärtesorg och lycka med. att det verkligen ska ta 20 år och en resa över halva världen för att inse något sånt. familj är inte något man väljer, det är något man har tur med, och jag kan bara tacka, bocka och gå och vara glad i en livstid över min.