jag kom på mig själv med att sitta på kåffe in idag med henrik, fast just denna stund hade han gått för att undra vars hans kaffe hade tagit vägen (han hade missat att det var självservering, men hur kunde han ha vetat det när det inte fanns några koppar framme.) jag funderade över en dröm jag hade under natten. den var nästan lika verklig, och kändes lika bra som den jag hade i älvsbyn för några veckor sen. jag träffade honom i någon biosalong, och jag kramade honom så hårt, och var verkligen så glad över att se honom, och han verkade glad över att se mig. jag vet att det var mycket, om inte bara önsketänkande. men det ger mig som hopp. jag vet att folk pratar om att man verkligen måste kämpa för att få den man vill ha, men jag tänker inte så. visst, man får försöka lite, men om inte personen verkar sammarbetsvillig så tar jag ett break. jag vill inte tvinga mig själv på någon. men jag funderade när jag satt där själv, och jag såg honom framför mig, och jag fick tillbaka den där känslan som sa att han verkligen var den jag ville ha. men saken är den att om han bara vill ha mig som kompis (om ens det) så är det fine by me. jag vill bara att han ska må bra, och får jag inte göra det på det ena sätter så blir det det andra. jag önskar bara att det var lättare. i slutändan kanske det inte är för mig ändå.