...och sen då?

nej, jag ska inte ge upp. varför skulle man det. men nu har jag fortfarande den där klumpen i magen som inte vill förvinna fastän jag äter. jag vill inte till isladan, jag vill inte! men jag har inget val. och jag vill inte vara ensam efteråt heller, men det kommer att bli så. varje sekunde vill jag börja gråta, bara för att.

jag trodde det skulle bli lättare, vilket det tydligen inte blev.

äh, nu ska jag duscha, göra mig iordning, bli glad och låtsas som att ingenting har hänt.