jag önskar att jag kunde uttrycka mina tankar bättre. därinne låter det underbart, alla de små meningarna jag bildar, nästan som en tavla. men något händer på vägen från hjärnan till fingrarna som sveper över tangentbordet. alla meningar jag bildar blir , de är inte alls inspirerande. jag vill kunna skriva snyggt, det ska se snyggt ut. det här är bara ointressant, i alla fall i mina ögon. bara att inse; jag fick inte den gåvan. darn it också.

jag uppskattar de som finns runtomkring mig just nu i alla fall. förmodligen mer än vad jag kan ge sken av. det blir lättare att inte vara negativ när det finns en person som bokstavligt talat inte låter en vara negativ. och skratten blir äkta vara i alla lägen.