jag känner mig så sjukt tom i själen. det är som ett stort svart hål. jag kan inte känna några känslor alls, fastän jag försöker så det nästan gör ont. jag vill kunna prata av mig i timtal, men vem vill lyssna på det egentligen? de som finns i åtanke är antingen utom räckhåll eller festar på mobacken-badet.

det som jag blev mest förvånad över var hur lite jag egentligen brydde mig. visst, jag började må illa, men paniken slog aldrig som jag hade tänkt mig att det skulle vara. nu antar jag att jag får göra det jag gör bäst; önska att folket blir lyckliga i slutändan ändå.

det händer om och om och om och om igen. det finns inget stopp. inget 'nu räcker det!' som man kan utbrista. det är som bara att ta emot. just nu vill jag bara gråta......