vad hände med att för bara några dagar sen så satt jag och sofiahed och hade världens bästa konversation på msn om hur sjukt bra allting verkligen kändes. just nu känner jag... ingenting. du har ingenting att göra, ingen att förlita dina tankar till, eftersom alla befinner sig tusen mil bort, i alla fall i ditt huvud. det är världens största tomrum.

jag hoppas alltid på bättre dagar, speciellt när det är som sämst. ibland tror jag att Gud ser mig, kanske hör mina små rop på hjälp. kan du inte hjälpa mig den här gången också? det skulle uppskattas.

nu väntar jag bara på det där telefonsamtalet från pappa där han nästan skriker 'vi är i skellefteå om en kvart, så då plockar vi upp dig på timotejvägen!' och förväntar sig att man ska befinna sig där så hastigt. visserligen är det bara över vägen, men det är roligt att få honom att svettas lite. den här gången tänkte jag faktiskt fara till umeå.

eller så kommer han glömma bort att ringa. skulle inte förvåna mig...

umeå imorgon alltså...