jag saknar det. jag saknar den där kittlande känslan i magen när konversationen kunde komma igång på riktigt. jag kände mig speciell, som om det jag sa var det enda som spelade roll just då. hur jag tog alla konstiga, originella smeknamn seriöst, och att det nästan värmde lite. jag saknar att vara arg och tjurig på grund av det, och märka att allt ändå vände hastigt när jag insåg vem det var. jag saknar en sån där natt, då det bara är jag och min cykel på vägen, klockan 3, halv 4 på morgonen. det börjar höra juni-juli till.

nu är vintern här. allt händer samtidigt, eller nära inpå allting, men alla vet att det hör julen till. men drygheten gräver sig djupare ner, fastän jag intalar mig själv att det inte är värt att bry sig. allt jag vill nu är att känna mig speciell på något slags sätt, som kändes som en liten dröm i somras. måste jag vänta till nästa sommar på någon slags förändring? alla flyger ju sin kos ändå.

snart en vecka kvar, och jag funderar mer och mer över vad som kommer hända den helgen. utgång? jaadå. fylla? aspelut inte. an awesome time? hoppas innerligt. help me..........