anotherdayispassingby ; -
jag vill gråta på riktigt, för det har jag inte gjort ännu. men varje gång jag är på kanten till det så måste jag fråga mig själv; har jag rätt att gråta över det här? jag menar, jag känner inte marcus. jag har rätt att känna sympati, empati etc, men att gråta? är inte det för dem som har någon slags relation? ändå tar jag åt mig så hårt, som om han faktiskt är en del av mitt liv. det kan vara det att jag ser min egen bror i samma situation, att han plötsligt var försvunnen, och därför kommer rädslan och oron. men det tar så hårt. jag har nog aldrig hoppats så mycket för en person, och en familj, i hela mitt liv.
jag tror nog att jag aldrig kommer att gråta över det här utan tillåtelse, men från vem vet jag inte. det är helt sjukt. har på känn att det kommer bli en fruktansvärt jobbig dag imorgon, men jag utgår bara ifrån min nuvarande huvudvärk.
jag fick ur mig en liten del, men nog inte allt.
jag känner precis som du,
men man måste tillåta sig själv gråta.
till slut släpper det bara ändå,
för en sån här fruktansvärd sak tar man inte bara för vad den är.
jag gör också som du, jag ser andra personer, jag gör egna scenarion omedvetet i min skalle och det är sjukt.
men man måste få gråta.
Det är samma sak för mig, eller inte exakt, men, jag började ju gråta direkt jag fattade att det var han, men sen tänkte jag bara; jag kände ju honom inte lika bra som vissa andra av mina vänner, och jag har ingen rätt att reagera såhär!
Så jag försökte hjälpa mina vänner så gott jag kunde. Sen, på kvällen, då jag fick träffa folk, tog det ännu hårdare. För då förstod jag hur illa folk jag trodde var jättestarka mådde. Och jag försökte hålla tillbaka tårarna så mycket jag kunde, men till slut gick det inte.
