åh, jag är så säker på vad jag vill göra med resten av mitt liv. jag finner inga ord för vilken känsla man får när man väl står på scenen och ska få uttrycka sina känslor helhjärtat. jag trodde verkligen att skulle suga när jag väl kom till dallas, alla hade ätit och jag stod där, själv och visste egentligen inte vad jag skulle göra. det blev hämtmat, och bella blev min räddare i nöden. sen blev det dags att byta om och jag upptäckte till min fasa att jag hade glömt byxorna hemma, så det blev som klänning och strumbyxor, och jag måste säga att jag ungefär aldrig bär enbart klänningar som slutar över knäna och strumpbyxor, (mest för att jag har komplex över mina ben). det var som bra stämning hela kvällen tycker jag. faktiskt så kom det en massa folk och lyssnade, och... vi lyckades.

ES-musik är något speciellt.