han tynar bort framför oss...

han är inte samma gamla gubbe som han en gång var. han har slutat lyssna till sitt namn. när han går så vinglar han kraftigt åt vänster. när jag håller honom i knät så verkar hans så liten och orkeslös. han kan inte ens dricka vatten själv.

det är ett faktum.

jag minns dagen vi tog hem honom, den där lilla saken. johannes höll honom innanför jackan hela bilvägen hem, och han var så rädd. direkt när vi hade satt ner honom på golvet så sprang han in till mamma och pappas rum och kissade under deras säng. därefter så visade vi honom kattlådan. han var så smart, han visste direkt hur han skulle göra.

han var så liten, och han och johannes var så nära. varje dag efter att min storebror hade slutat skolan så kom han hem, la sig på soffan, och den lilla krabaten kom alltid och la sig på hans mage. det var stämning.

sen när hon kom in i våra liv. till en början så verkade det konstigt, de första dagarna av helgen. sen på söndagen så tvättade de varandra, vilket var tecknet på att allt var okej. han visste alltid hur han skulle hålla henne i styr.

han var våran. hon är mammas. jag blev alltid arg när han valde axels säng istället för min, men han trivdes väl bättre där. ibland så kom han till mig, och han verkade alltid bre ut sig på tok för mycket, som om han var kung över världen.

jag kommer sakna honom så mycket. han är en familjemedlem, och jag ser på tok för mycket likheter med morfars bortgång. den där långsamma proceduren, fastän det här har gått ganska fort. en dag tog det.

inatt blir den ingen sömn. jag är för orolig, orolig för att det här är den sista natten med honom. mamma sover inte heller, hon är för upptagen med att försöka få i honom vatten. axel lyckas sova däremot.

klockan åtta ringer mamma veterinären, och efter det får vi se.