de senaste dagarna har känts så overkligen egentligen. när blev livet så här lätt? jag har hunnit med att sitta vid älven med vänner, äta mycket glass ändå, stå på scen, må jävligt bra, prata med gitarrister från ett sjukt bra band, inte tänka på någonting överhuvudtaget.

jag har inte riktigt tänkt på att vi har sommarlov redan nu, jag har fortfarande en lektion kvar, och det är bara sjukt jobbigt att jag ska måsta fara på den. men jag vill veta mitt betyg i foto öga mot öga.

annars är jag typ rädd för sommaren. jag vill inte att det ska bli som förra, att jag stängde in mig på mitt rum och såg på criminal minds 24/7 för att jag inte hade annat att göra. jag ska försöka göra mitt bästa för att hitta på saker den här sommaren, om de nu är att gå ut på promenader själv eller något. nej, pappas kamera ska bli min absolut bästa vän i sommar, säger vi som. min aboslut materiella bästa vän.

såhär funkar förövrigt jag; jag är asrädd för att ringa folk, eftersom jag tror att jag kommer att förstöra deras planer. därför blev min förra sommar fuckad. som tur var hade jag lillsofia, som inte gjorde mig helt isolerad i alla fall.