det här konserten innebar extremt mycket personlig scenutveckling för mig. samhörigheten var guld värd, men att känna att jag verkligen kunde leverera det jag skulle, och typ hade lärt mig något på mukon ändå. nej, herregud, orden räcker inte till alls. man blir inspirerad på ett eller annat sätt av alla man betraktar och lyssnar på. ÅH, JAG VILL BARA PUSSA PÅ ALLIHOPA.... eller kanske inte alla...

förövrigt så kan ni läsa hur fel jag verkligen kan tänka ibland här. jag har ingen aning om hur orden kom ut ur min mun, men de gjorde det i alla fall. inget man kan göra åt, och nu är det bara ett roligt minne.

hursomhelst, vattenkriget på skolan undgick oss inte fastän vi var upptagna med konsert stor del av dagen. runt 12 satt vi ute i solen, jag, sofia och korre. med ryggarna mot aula-entrén så hörde vi lite småprat från ett gäng talibaner(ja, vi har talibaner på skolan i veckan) ; 'öj, vi har bara två vattenballonger...'. det var inte mycket att bry sig om.

helt plötsligt så kommer en ballong vinandes genom luften, landar framför våra fötter, utan att göra oss blöta. var det något att bry sig om? nej. sekunder senare hörs det bakifrån oss; 'de vände sig ju inte ens om!' det tar kanske en halv minut till så landar det en till vattenballong framför våra fötter, utan att göra oss blöta alls.