och vi är tillbaka i verkligheten. igår var helt sjukt bra. allt gick egentligen helt felfritt, i alla fall från min synvinkel. det var bara vackra känslor i luften, och jag har aldrig varit så rörd som när min pappa läste sina löften för fausta. det var en dikt som hon skrev till honom, bara några månader efter att de hade träffats för ca 7 år sen. jag minns ett litet ord som han sa i en mening; 'nyckelpiga', och det var så fantastiskt fint.