det finns något magiskt i att sjunga fauré's 'oändligt han ger'. jag känner det varje gång vi tar de där högsta tonerna. i övrigt har jag nästan tappat suget helt. det är inte det att jag inte har något att skriva, för jag kan säkert återberätta om flera saker som har hänt i veckan eller som jag har tänkt på. men vad är vitsen egentligen? tycker du det är kul att läsa? är jag verkligen i behov av att skriva av mig? eller så har det något att göra med att jag insåg att alla faktiskt kan läsa bloggen. märkligt. för ett halvår sen så trodde jag att det fanns något osynlig barrikad mellan bloggvärlden och föräldrar, men nu vet jag definitivt att det inte är så.

ha en bra kväll.