haha, förstår ni att det här var evigheter sen? jag var i alla fall rädd, för jag kände ingen alls, och första halvåret var en pina, jag kom inte in någonstans. de största funderingarna handlade om de kommande åren och om de skulle bli likadana.

sista dagen i ettan var som en nystart på allt. tvåan gick relativt smärtfritt, och nu i trean fattar jag inte hur jag ska kunna börja på ett nytt socialt liv utanför skolan. jag tror det kommer vara tårar under sista konserten nästa onsdag, och det här känns så himla töntigt att skriva.

det finns biljetter kvar, så rulla in på bokia nästa gång ni går förbi, och grabba en eller två. det är mitt tips.