det var de orden jag fick höra per telefon igårkväll när jag cyklade till stan. jag är ganska säker på det i alla fall. jag kanske inte var där, jag kanske inte såg chris martin och gänget stå på den där stora scenen som jonatan gjorde, men jag blev ändå fylld av en sån otrolig glädje och tacksamhet. för det var vackert, det var det verkligen. här är min vän på konsert, kanske en av de mest magiska kvällarna han har varit med om, och jag blir en av de lyckliga utvalda som får dela upplevelsen med honom, på ett litet sätt. coldplay är magi på något sätt, musiken är förtrollande. jag var ensam på gatan och ingen kunde se hur mina ögon fylldes av tårar, tårar av lycka såklart. så tack, tack, tack.