i sommar har jag lyssnat mycket på ett band som heter all time low. det är fyra vanliga killar i 20-årsålder, som tycker att det verkligen är skitkul att spela tillsammans. sen att de får en massa brids som klänger runt deras fötter kan man se som en bonus, men vadå, de är fagra utan tvekan.

såhär sent inpå småtimmarna så börjar jag alltid fundera på varför jag känner som jag känner, när det gäller t.ex all time low. simon har sin jazz som han kan prata oavbrutet om. karolina hittar all känsla som finns i själva musiken. jag har mina boybands, som jag håller fast vid för glatta livet, för jag vill bli påmind om allt som vi måste gå igenom i livet, och jag finner allt i dessa texter, dessa underbart enkla texter, om det nu är green day eller all time low.

i oktober är green day bokat. efter det kan jag nästan ärligt lova att jag ska dö lycklig. och i september tänker jag försöka ta mig till göteborg för att se all time low på en klubb som heter sticky fingers. förra gången de spelade i sverige så fick jag ett telefonsamtal efter spelningen. det var en snubbe som sa "hello?" i andra änden. jag pratade med jack barakat i ca fem minuter enligt källor i rummet bredvid. jag minns bara vissa delar av samtalet, men det sista han sa var "gotta go, love you." jag var såld. ser jag dem i göteborg kommer jag fria. efter spelningarna hänger de bredvid merchen sägs det, fy fan vad nice.

nu har jag suttit och skrivit i några timmar. har svårt att fokusera etc, och jag har egentligen glömt bort själva poängen med det jag skriver. jag tror att jag är påväg att avrunda. början av avrundningen är denna;