vi har alla en vän; simon 'löffe' löfstedt. han är en väldigt unik person, som jag sätter väldigt högt på mina vänskapshyllor, om det nu finns sådana. en sak som man måste veta om denna snälla kille är att han aldrig betalar för någon annan än sig själv om det inte är så att han blir hotad till livet, kanske inte ens då. men mycket bra, mycket bra.

men, jag ska inte ljuga, jag blev lite småpurken när han i princip ignorerade min födelsedag för över en vecka sen. jag fick ingen kommentar här på bloggen, som jag vet att han följer, inget på facebook, inget sms, inte ens ett telefonsamtal. vad höll han på med egentligen?

igår ringde han, och frågade om det skulle bli något wayneshäng idag eller, eftersom han just kommit hem från piteå. han lät som vanligt, inget "du förresten, grattis i efterskott!" nåväl, det kunde nog styras och idag så hörde vi igen. jag frågade om han hade pratat med någon annan, och hans svar var att om jag ville så kunde jag höra av mig någon som kanske ville haka, som vanligt. "happ" tänkte jag, och brydde mig inte mer om det.

jag for förbi honom, blev bjuden på knäck av hans kära söta mor, och så fort han hade rakat klart sig (notera att jag steg upp efter honom, och ändå var han inte klar när jag kom dit) så for vi en runda på stan, och gick tillslut till waynes. bella stod, som hon brukar, i kassan.

simon sa lite eftertänksamt "amen, välj vad du vill så payar jag." jag tittade på honom och tänkte "vad är det för fel med honom?" bjuda på fika är inget som simon gör bara sådär. han såg som lurig ut. sen slog det mig, och han sa "som en sen födelsedagspresent." han hade alltså planerat det sen han såg att jag fyllde år på facebook och tyckte att det var för opersonligt med fb, blogg, sms och samtal. jag blev så paff, men så glad, för det personliga touchen.