min mamma kom i mitt rum igår efter en tripp till biblioteket. med ett mycket nöjt leende så drog hon fram tre böcker som kanske skulle fånga mitt intresse. en vampyrs bekännelse var den första, dexter var den andra, men den tredje och sista fick mig att sätta mig upp ur sängen och bli alldeles till mig. skynda att älska av alex schulman.

jag gillar den mannen. han är som vettig. när han var elak mot alla, och när han skulle bli pappa och bytte sida helt. han skrev ändå alltid intressant, på ett sätt som fångade, och någon slags humor infann sig alltid. jag visste att boken skulle vara bra, kanske var det ämnet han skrev om, kanske var det sättet han skrev på.

boken handlar om allan schulman, som vid gammal ålder fick tre barn, och tillbringade mycket tid i en stuga i värmland över sommrarna med dessa. det var calle, minstingen, alex, mellanbarnet, och niklas, den största. alex berättar om så mycket, om pappas stora passion för att basta, kräftor och att skriva ner alla händelser omkring honom i sina anteckningar. varje midsommar i stugan hölls coca-cola cup. pappa stod i mål, och för varje mål en pojke sköt så fick han en coca. traditionen höll sig i sjutton år. sista året kunde inte pappa ta sig till stugan på grund av ålderdom och sköra leder. coca-cola cup hölls i lägenheten i farsta istället. det året dog han, 84 år gammal. alex var bara 27.

jag började läsa boken direkt, la den ifrån mig under dagen, tog upp den sent på kvällen igen. jag var inte klar förrän halv tre på natten. men det var det värt. självklart hade det kommit tårar, men det kändes som något som hörde till. boken berörde mig så. alla samtal mellan far och son var så väl beskrivet, och det var nästan som om att jag själv var med i handlingen.

det fick mig att tänka på min egen morfar, och alla tillfällen vi spenderade i arvidsjaur. jag började nästan skriva en egen bok i huvudet. en bok om ture, min morfar som dog i parkinson för några år sen. jag har inga minnen från när han var helt frisk, men jag vet att när jag var kanske fyra år så hade han ett runt vänligt ansikte, kunde gå själv, leka med oss. det var innan sjukdomen hade infunnit sig helt.

han var en otroligt speciell person. jag kan med största säkerthet säga att det är från honom all musikalitet kommer ifrån. han spelade piano, trummor, trumpet, och arrangerade så mycket själv. halva mormor och morfars vardagsrum fylldes av en gammaldags inspelningstudio. det fanns ett piano och några manicker som visste skulle spela in. på hyllan bredvid stod det gamla foton, deras bröllopsbild, på mig och axel, på mina kusiner. på väggen hängde det en bild på morfar när han satt vid ett trumset och spelade trumpet, och en från hans hockeydagar. jag fick dock aldrig hans sportintresse.

det var något speciellt med att komma till arvidsjaur. jag minns det när jag läste boken. alex beskrev stugan i värmland så otroligt fint, mycket detaljer och känslor. jag tänkte på mormor och morfars hus. det hade en speciell doft, en på sommaren, en på vintern. på sommaren var det nästan alltid varmt, mormor hade planterat så mycket blommor i rabatten och det var no limits för oss barn att leka. innomhus var det ett paradis. alla sorters leksaker fanns det, och morfar var en hejare på att hitta på nya. en pricktavla fanns det, en korg med lego, ett disney-pussel som vi har lagt ungefär tusen gånger. vi hade tillgång till allt som fanns i mormors alla lådor i köket, och vi lekte med fantasi och gjorde hinderbanor. det fanns ett skåp med bara VHS-filmer, filmer som morfar hade spelat in, gamla barnprogram som tintin, småstjärnorna, ett program som handlade om borttappade skor. åh, det var himmelriket för mig och min bror.

det fanns en dörr som ledde ner till källaren. i trappen hade morfar satt upp, jag vet inte hur många, olika handtag som man kunde ta tag i. alla såg olika ut, och satt på olika höjd, och vi kom på en lek att man skulle röra alla handtag minst en gång på vägen ner. där nere möttes man först av en verkstad, där morfar hade tejpat fast halva tennisbollar över hanterna för att vi inte skulle skada oss. det fanns även travar med serietidningar, ett pingisbord, en minigolfbana och ett inkomplett trumset. det skulle ta evigheter att nämna alla andra ting man kunde ha användning av där nere.

det var det arvidsjaur var för mig i unga dar, ett ställe där man kunde vara ett barn vad som än hände. och jag minns att det var roligt att vara med morfar, han var som speciell. jag hade velat berätta allt om honom och vad han hittade på, men detta har tagit musten ur mig. fråga istället, om ni vill höra om min morfar.

han dog i september, 2003. ni kanske inte vet det, men parkinson förstör en människa, gör honom oigenkännerlig. det gjorde ont att träffa honom den sista tiden på hemmet, han såg inte ut som sig själv, pratade inte, åt inte, och på något sätt kändes det skönt när han hade somnat in. men det var ändå min morfar, som jag tyckte om. väck mig när september är över, så kan man säga. det handlar om att inte vilja bli påmind av att någon är borta, bara minnas det som fanns.