the continuation of världens bästa konsert nudå.
troubled times, you know I can not lie.I'm off the wagon and I'm hitchin' a ride.
stämningen. fortfarande på topp. jag minns också mycket mindre, och varför vet jag inte. det som dock föll mig in var att ringa till björn! min bästa björn, som egentligen skulle ha varit där, varit min partner in crime och hjälpt mig komma upp på scenen. han fick höra en av green day's härligaste basgångar i alla fall. åh, förstår ni hur jävla bra den här låten är?
pay attention to the cracked streets and the broken homes.some call it slums, some call it nice.I wanna take you to a wasteland that I'd like to call my home.welcome to paradise.
plötsligt, från ingenstans, så har en biffig person trängt sig förbi mig och jag har tur om jag inte får armbågen i ansiktet under resten av konserten ungefär. "vilken stor kvinna" tänker jag först. sen inser jag att man bara blir lurad av det blonda hårsvallet. det är en stor himla biffig man istället! jobbigare människa har jag tyvärr inte varit med om (eller jo). okej, vi må dela en viss kärlek för green day, men du behöver inte stampa på mig för det.
you can't go forcing something when it's just not right.no time to search the world around,cause you know where I'll be found when I come around.
av någon anledning så lägger sig hysterin under vissa delar av konserten. det kanske är för att ibland känns det som om att man egentligen bara ser på en youtube-video, och ibland är man ute på jakten efter vatten. vakterna gjorde en riktigt bra jobb. min favorit var tomas, han var riktigt söt, men försvann sen någon annanstans under konserten. jag är inte ensam om att säga att vatten aldrig har smakat så gott som det gjorde då. when I come around är åter igen en sån låt som jag aldrig riktigt fastnade för. men skål för live som sagt.
my mind is set on overdrive. the clock is laughing in my face.crooked spine, my sense is dull. past the point of delirium.on my own, here we go.
en spex-låt. den är på något sätt så tung, och speciellt live. nu kostar de på sig pyroteknik igen, och GUUD VAD HAN SJUNGER BRA. han gör en liten tvist utifrån "bulging out my skull" och att så lite kan göra så mycket för en melodi. jag minns det inte riktigt exakt när, men han har dels delat ut tröjor, skjutit dem upp på läktaren, sprutat vatten på första raden, delat ut toapapper och spårat löst totalt. sen blir jag inte förvånad om det kom ett otroligt metal-solo vid denna tidpunkt också. han spelar introt till
iron man,
crazy train och
eine kleine nachtmusik. under den sistnämnda så vädjar han till att vi ska fortsätta sjunga på stycket. det slutar i total kaos, och han rycker bara på axlarna och säger "I don't know.."
en av de kanske mer "punkiga" låtarna. enligt
aftonbladet gick det på 78 varv, vilket resulterade i att denne store blonde man's armbåge befann sig i mitt ansikte liiite för ofta. låten är väl över lika fort som den började.
det här är en av stunderna jag har väntat på, därför nu VET jag att publiken ska få bli lite mer involverad. billie joe frågar "who know the words to this song?" alla skriker, räcker upp handen, sofia pekar visst på mig? han drar upp en av killarna som har köat i två dygn. denne kille sjunger faktiskt väldigt bra. nästa person som får komma upp är en tjej. hon sjunger förjävligt. skål på den. den sista killen som blir uppdragen får även göra ett stagedive när låten är slut. men ja, jag är inte bitter. det hade varit awesome, men en chans på miljonen.
och plötsligt så höjdes ALLT! stämningen, humöret, temperaturen i rummet. den här jävla låten får en att älska livet lite mer, även om det handlar om att hålla på att bli galen. det är gamla green day. inte konstigt att den fick fem plus av aftonbladet.
she, she screams in silence,a sullen riot penetrating through her mind.waiting for a sign, to smash the silence with a brick of selfcontrol.
billie joe står längst ut på catwalken. jag är max två meter ifrån honom. jag hör den där basgången. i mitt huvud har jag bara ett ord; "JAAAAAA, JAAAAAAA, JAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!" jag minns samma känsla även nu när jag sitter vid datorn och lyssnar på spotify. vi snackar om låten som fick mig att gå igenom högstadiet och iallafall må ganska otroligt bra över att någon verkade förstå min frustration. åh, denna låt är så genialisk, och nu kunde jag bara känna den otroliga lyckan i mitt bröst, och tårarna slutade bara inte rinna. har ni känt så någon gång?
the spex-låt of doom. billie joe har tagit på sig en polis-hatt, mike dirnt har en kattsvans dinglande från sitt ass, kattöron på skallen, och ett par moderiktiga glasögon, tré cool är tré cool (se bild nedan), jason freeze är HARRY POTTER. spexet pågår i säkert 20 minuter, och det innehåller jubel, "eeeey-ooh"'s, en strippande billie joe, covers på
shout,
stand by me,
break on through,
satisfaction och
I'll be there. det är awesome på alla plan, men nu börjar det nästan bli lite för mycket, det börjar bli påfrestande att stå. det är nästan skönt när numret är över.
radio-dängan, som man egentligen borde vara trött på. men ärlig talat så har jag bara blivit lättad när den spelas. som en frisk våg mellan alla andra dåliga låtar menar jag. i alla fall. textraderna som står ovan är det s.k sticket, det som sticker ut från versen och refrängen. det är det absolut bästa. men för att beskriva hur det såg ut från mitt perspektiv. just precis efter "...forgiveness from a stooone!" så skjuts ett regn av stjärnor över scenen(a.k.a tomteblosseffekten!), och allt är bara himmelskt. det enda jag tänker är "det är såhär det måste vara att möta Gud." det är bland det vackraste jag sett.
fight fire with a riot, the class war is hanging on a wire.
because the martyr is a compulsive liar when he said;
"it's just a bunch of niggers throwing gas into the hysteria."
vi vet att det snart är slut när denna låt kommer. jag vet inte, men det är på något sätt ett bevis för vilken galet bra låtskrivare billie joe verkligen är. det är konstigt att tänka sig en man, som inte ens gick ut skolan, använda ett sånt otroligt ordförråd när han skriver. jag förstår inte ens hälften. ja vette tusan alltså, denna låt är hysterisk. och även delad i två;
I can hear the sound of a beating heart,
it bleeds beyond the system that it's falling apart.
with money to burn on a minimum wage,
cause I don't give a shit about the modern age.
det är vår käre bassist mike dirnt som får tid i rampljuset, och visst är det kung på alla olika nivåer. och nu vet vi att det snart är slut. jag börjar överväga att det inte värt att stå på min plats längre, så utmattad känner jag mig. det är fyra låtar kvar räknar jag. kanske. kanske inte. med ett dundrande "MASS HYSTERIA!" visar green day att "nu har jag gjort vårat, men med lite medel kanske ni kan få liite mer!" de går av scenen, och fansen (jag själv inräknat) bönar och ber om att de ska komma tillbaka. en skylt börjar blinka; "green...day...green....day"." och se där, efter ett tag stapplar de ut igen och billie joe ser ut över publiken med en sån pondus.
precis som know your enemy så är jag absolut inget fan av denna låt heller. MEN, åter igen, den där känslan av live-spelning höjer all sorts entusiasm från noll till hundra på en snärt, och plötsligt så var den så awesome. samtidigt är omständigheterna nästan på tok för påfrestande. jag måste be om vatten stup i kvarten för att inte torka ut och svimma, men jag håller ut så gott jag kan.
one light, one mind, flashing in the dark,
blinded by the silence of a thousand broken hearts.
"for crying out lound" she screamed onto me.
a free for all, fuck'em all, you are your own sight.
en låt med munspel, kan det bli fel? och jag skiter i om ni ser innandömet av min mun, för detta är jag och mina kära kompanjoner, som nästan hade "genomlidit" en hel green day-konsert. men det blev för mycket. jag kände det. med det sista av min frustration så försökte jag trycka mig förbi den biffiga mannen och skrek att jag ville komma över stängslet när han såg på mig som om att jag var helst dum i huvudet. mitt försök kändes förgäves. men helt plötsligt kom det en vakt från ingenstans och drog mig över alla. just då kände man hur konfettit kom sprutandes över oss alla. nu var det verkligen banne mig slut snart.
att bli eskorterad från längst fram till sidan har jag aldrig varit med om förr. jag trodde det skulle ligga någon skam i det, men icke sa nicke. vakterna såg till så att det alltid var någon som höll i mig, och jag fick till och med någon slags sympatiklapp på axeln av en i publiken, ett klapp som sa "du kämpade på bra!" jag träffade på en vakt som varit med oss hela dagen, även den dagen jag såg panic at the disco, och han ledde mig till en kvinna med vatten. sedan ombads jag att ställa mig i ett område med lite mindre människor, men bra utsikt över scenen, och billie joe hade nu tagit sig ut ensam på catwalken med en akustisk gitarr.
with every breath that I am worth here on earth.
so if you dare to second guess you can rest assured
that's all my love's for you.
en sappy love-song, en sån som jag egentligen inte gillar. men detta var magiskt på alla sätt och vis och hörn. detta var akustiskt, nedtonat, äkta, och ack så vackert. det kändes som om att jag var ensam i rummet, och tårarna kunde inte sluta rinna. känslan är obeskrivlig. sen att det lyste från alla mobiltelefoner på sittläktarna gjorde inte stunden mindre vackert. det såg ut som stjärnor.
och så slutligen, det som verkligen betyder att nu är det finito, see ya next time. medan jag stod där så insåg jag att det här var som att bli kär på nytt igen. detta är en känsla som ord inte går att beskriva överhuvud taget, du förstår bara om du har varit med om det själv. det känns bra att kunna säga att green day har gjort the main soundtrack of my life. så, det är nästan självklart vad som ska avsluta detta lilla genomdrag:
so take the photographs and stillframes in your mind,
hand them on a shelf of good healt and good times.
tattoos of memories and dead skin on trial,
for what it's worth, it was worth all the while.
it's something unpredictable,
but in the end it's right.
I hope you had the time of your life.
