runt 07.00 satt vi där, vid globen. men vi var inte värst. enligt rykten så hade några fina fans befunnit sig där sedan fredagen vid lunchtid. all heder åt dem alltså. de första 7 timmarna gick väldigt fort fram. senare mot eftermiddagen blev det mesta rent av sagt drygt. klockan 6 var det sagt att insläppet var, så runt 4-tiden var det bara att säga hejdå till allt som kallades varma kläder, och så redo för att bara rusa in så fort dörrarna öppnades. sista timmen regnade det non-stop. allt var genomblött. jag frös. men det skulle vara värt det, för det var så nära nu, bara några timmar bort.

klockan var 18.00. alla var lika förväntansfulla. vakterna tog bort några grindar, och bad oss att iallafall försöka gå lugnt och sansat, det gick väl sådär. vi blev visiterade, och tog fram biljettera. vi var så nära. biljetterna skulle scannas. OCH TROR NI DET FUNKAR? NEJ, FÖR BILJETTJÄVLARNA ÄR FÖR JÄVLA BLÖTA. jag och mina kära kompanjoner sofia och elin är tvungna att KUTA till biljettkassan för att "fixa" skiten. vi kommer dit, är tvungna att stå en i en dryg kö. någon tjej gråter och går därifrån. vi fruktar det värsta, utan varken kvitto på biljetterna eller legitimation som man kanske behöver. jag smsar julia, som har sittplats, i panik, är nära på att svimma. vi är så nära men ändå så långt bort, och vi kommer att hamna längst bak. allt köande i onödan. vi kommer fram till biljettluckan. "BILJETTERNA ÄR FÖR BLÖTA!" kassakvinnan ser att vi är stressade, ber om namn, och skriver sen något på biljetterna. vi KUTAR tillbaka, i regnet, för att slinka förbi visiteringen igen, får biljetterna avrivna, och kommer till slut in i globen.

folk sitter runt scenen. det känns ganska dåligt. som jävla tur var så träffade vi några fina tjejer från dalarna, som har tagit sig längst fram i princip. vi hojtar till och kastar oss över alla som sitter ner för att komma fram till våra vänner som tur var, inofficiellt, höll några platser åt oss. jag var alldeles svimfärdig, illamående, panikslagen och rädd, fastän allting hade löst sig. all energi hade gått åt till de där spurterna. jag tog denna bild;

ni kanske förstår att jag i princip mådde skit, och konserten hade inte ens börjat. en halvtimme gick åt till att andas, och vänta. sittplatserna var fortfarande väldigt tomma.

sen släcktes ljuset ner. alla ställde sig upp. på något sätt så fann jag energin. förbandet började spela. och resten av historien får ni läsa i nästa inlägg. SKÅL!