en timme innan vi satte segel (eller buss+flyg) mot umeå och stockholm så umgicks jag med min älskade caroline och våra kameror, förhoppningsvis inte sista gången innan hon flyttar. ja, min älskade caroline, den första jag verkligen lärde känna och tycka om i klassen. från början var jag rädd, kanske lite fördomsfull. hon var så fruktansvärt farligt snygg, och jag kände mig bara vilsen och osäker. vem skulle tycka om mig lixom.

sen så reste vi till stockholm med espri, och vi klickade på riktigt, inget påtvingat, och sedan dess har du banne mig en sån stor plats i mitt hjärta att det aldrig kommer att försvinna. remembering sunday är vår sång, och det kommer det alltid att vara.