det finns nog en sak som jag ofta håller tyst om, och för mig själv. och det är att jag nog helst av allt vill dansa. jag tror att jag har en dansare i mig. när jag rör mig då ingen ser så märker jag det, den där kontrollen som jag vet att dansare måste ha, men out in public så känner jag mig stel som en pinne. att dansa är skönt och frigörande, men min tid och mina tankar räcker inte till åt sånt. så, när jag är helst ensam, en mörk natt som denna, gatulysen på, så tar jag tillfället i akt och dansar då ingen ser. helst någon dans i super junior's anda, till "bounce to you, bounce to you", och varje gång jag märker av en cyklist eller gångare så låtsas jag om som om att inget hänt.