jag har gillat joy division sen sommaren mellan åttan och nian. anledningen till att jag började lyssna var ärligt talat för att jag hade en liten "thing" för erik engberg på den tiden. han var helt inne i dem, gav mig tips och dylikt om låtar, och det visade sig att min mamma och morbror var gamla joy division-lovers, så skivorna fanns att tillgå. den sommaren fann jag mycket ny musik.

iallafall, min bror avskyr musiken. han kan knappt lyssna några sekunder innan det blir för stor påfrestelse för hans öron. i don't care. jag vet inte vad det är som gör min kärlek till just den musiken så stor. jag vet inte om det är ian curtis unika sätt att vara, hans texter, den lite mörka approachen när det gäller melodierna, trummorna, gitarren, basen, faktumet att alla kan hata den, men att man ändå kan fastna så djupt.

tack vare dem upptäckte jag anton corbijn också, min absoluta absoluta favorit-fotograf. hans bilder får mig bara att må bra, på ett härligt sätt. det handlar inte om tekniken, det handlar om känslan. (pz, jonteee, han gjorde viva la viva-videon om du inte visste det.) checka för allt i världen in vad han har gjort här. han har fotat så häftiga och annorlunda bilder på celebriteter. och han var visst i skellefteå 2003.. FFFFFFUUUUUUUUUUUUU.

nog om detta. imorgon är en ny, ledig dag, och jag ska ta den andra sprutan i twinrix-serien. vet inte om det känns bra eller dåligt, men jag kan se fram emot en bortdomnad arm för resten av dagen. på tal om dagar så är det bara 8 kvar.