jag kastar in handduken. hur du tolkar det vet jag inte. men jag är för bräcklig nu, bräcklig är ordet. jag blir ledsen av att tänka på alla som är för långt borta, de som försvinner snart (ja simon, du kan lätt ta åt dig), över vad jag inte verkar kunna ådstakomma åt mig själv. jag antar att det blir så när man sover för lite och inte är på humör, well fuck me. återkommer imorgon med vad som försigår runtomkring mig etc.