jag ska alltså upp och jobba om fem-sex timmar. och detta är stunden som jag spenderar framför datorn med att tycka synd om mig sjäv av någon otroligt konstig anledning. varför egentligen, och jag vet inte. det är bara nu jag får lust att tänka, men orden räcker inte till och därför stannar de hos mig.

ah, detta var egentligen onödigt. det känns som att det jag verkligen vill skriva om döms ut av alla runtomkring mig och därför så blir det bara för min egen värld. jag gillar att tycka om kärlek, och jag gillar att ha hittat ett språk som beskriver det så bra. det är inte lika sliskigt som svenskan, och inte lika upprepande som engelskan.

det är helt enkelt väldigt enkelt. världen tynger ner ens axlar, men bara jag kan höra din röst så blir det mycket bättre. att det du lägger märke till hos mig är att jag var en aning tillbakadragen först och hade kalla händer. att frasen "jag älskar dig" aldrig slutar vara spännande och intressant, inte minst av allt vackert att lyssna till.

nej gudars, jag tänkte drömma nu, drömma mig bort en liten stund, om jag har tur det vill säga. om inte the grudge kommer och tar mig eller nåt. men av någon anledning så har jag svårt att avsluta det här. är det något jag har missat? dåligt samvete kryper sig på av någon anledning. nu, nu tvingar jag mig själv att sova. godnatt.