en gång i tiden (för att få det att låta som om att jag är 100 år) så uttryckte jag mig, i text, i bilder, i sång. jag ser det klart och tydligt i bloggen, i arkivet. jag använde min kamera. jag skrev mer än en eller två rader, om saker som jag faktiskt tänkte på. hur min dag hade varit. vad jag faktiskt hade gjort. nu lämnar jag det bara åt fantasin, jag kan ha gjort vad som helst, när jag i själva verket mest bara går runt och ser fram emot framtiden.

anna ringde ikväll, och undrade om jag (och simon) ville ställa upp med lite underhållning på barnens hus på onsdag. lite julsånger, lite stämning sådär, och det var som bara naturligt att acceptera. hon sa "det var som länge sen jag hörde dig sjunga." herregud, det var länge sen JAG hörde mig sjunga. tänk om jag inte är vad jag brukade vara? tänk om jag har glömt bort allt som har med teknik att göra? är verkligen sånt nödvändigt? men bäst att inte övertänka något nu. det blir nog en fin stund för oss allihopa i vinterykylan.

mozart har legat med huvudet på min mage i en timme nu, och plötsligt stack ena bakbenet upp. det är fantastiskt roande hur en katt kan slappna av i såna bisarra omständigheter. på tal om det så borde jag sova, men vem vill inte vara lite wild and crazy en måndag/tisdag-natt som den här.