jobbar 7,5 timmar, helt smärtfritt, inga problem alls. ska gå de 100 meter som det är hem. har inte knytit vinterskorna. ett stycke skosnöre fastnar i ett stycke hake. jag faller, jag faller. beter mig svenskt, blir rädd att någon har sett mitt dramatiska fall, suckar lättat när ingen stormar ut för att undsätta mig, för vem vill väl ha hjälp? ser ner på knäna. fan-fucking-tastiskt, trasiga leggings som inte är till någon nytta längre. resten av de 80 meterna är så konstiga, lycka ta mig in i huset, axel ser på mig med lite medlidande, jag vill grina över mina skrubbade knän, men håller det inne, för man är väl viking. tar av mig byxorna, börjar få lite panik över blodet och att jag inte verkar ha någon känsel i knäna. jonas ger mig plåster. jag gör någon slags amatörrengöring, plåstrar om, slänger byxorna, har ont, vem vill inte grina över sånt här. just nu vill jag nog bara spola tillbaka tiden och gå lite försiktigare. uuuh.

visst var det spännande 10 minuter? hela veckan ska jag vara på barnehagen just brevid, det vill säga att jag kan sova till halv åtta, slänga i mig något och gå till jobbet 4 minuter i. alla i denna lägenhet har jobb, och det är skönt, men lite krångligt när man bara har 2 nycklar på 3 personer. hemflytten kommer närmare och närmare. jag älskar att räkna ner till mål, har 5 stycken igång nu på min telefon. man känner som bara att avståndet blir mindre och mindre. jag har små tix, ja.