två finalsdagar ligger bakom hörnet och jag hade glömt bort hur stressen känns. det är för mycket som ska in, för mycket som jag inte vet, för mycket som jag borde ha lärt mig.

men jag hade ett givande samtal med min klasskompis carole, från frankrike (se ovan hennes otroligt fridfulla uttryck inför proven), om kursen och allt som hörde till. vi är här av helt olika anledningar; hon vill byta karriär, prova på något helt annat, medan jag bara är i början av fasen att lista ut vad jag vill göra med mitt liv, för tillfället iallafall. vi har olika förutsättningar men kan förstå varandra på otroligt många punkter.

jag har alltid haft i åtanke vad alla ska tycka om mina val, mina resultat, när jag vet att i själva verket så borde jag inte bry mig alls. det är mitt liv, mina val, och om jag misslyckas med något så borde det egentligen inte påverka någonting för tillfället, bara ta det och gå vidare.

för att klargöra allt så måste jag medge att jag har tagit mig lite vatten över huvudet. kursen är utformad så att du ska på så kort tid som möjligt banka in så mycket information, grammatik och ord som du bara kan. jag personligen har svårt för detta, det tar lång tid innan ord sätter sig, det har jag redan märkt av, det spelar ingen roll om jag läser det om och om och om igen. eftersom det är så intensivt som det är, så är det ett känt faktum att många faktiskt misslyckas med den första nivån, och måste göra om det. vissa ser det förmodligen som något otroligt onödigt, slöseri med pengar, men den här gången kanske det inte skulle vara så ovälkommet att få ta allt igen, verkligen se till så att jag kan det, och inte slarva.

imorgon har jag mitt taltest, först av alla, och bara Gud vet hur det kommer gå för mig. antingen så misslyckas jag totalt, eller så överraskar jag mig själv när jag väl får slutresultatet. det som känns viktigast för mig är att jag är medveten om vad jag själv kan, är realistisk, är okej med vilket resultat jag än får, annars skulle jag bara stressa sönder. jag ska försöka att vara positiv!